Soulfood

Jag kan inte hjälpa att hoppet känns långt borta.
Jag kan inte hjälpa att känna att världen lämnats åt
dess öde och att den är bortom all räddning.

Vi pratar om att kärleken ska övervinna hatet men
framför våra ögon så växer hatet ikapp kärleken med
en radikal fart.

Vi pratar om att utvecklingen ska ta oss bort från
tidigare misstag och mot mänskliga rättigheter men
när länder som Sverige som inte haft ett krig på evigheter
och som alltid varit ett blomstrande land, går mot en
sådan grov mental ohälsa och ett sådant hatiskt
beteende, då är det lätt att känna att ljusen slocknar.

Igår skrev man om alla människor som mist sitt
liv pga mentala sjukdomar.
Ändå är mycket inom psykvården mörkerlagt.
Och det handlade inte om krigshärjade människor där
man kan sätta fakta bakom deras sjukdomar utan
det handlade om många många svenska människor.

Sverige är fantastiskt!
I Sverige är vi bäst.

Det är något vi har inbillat oss länge.
Så länge att vi missade när luftslottet sprängdes.

Vi missade när Sverige gick från att vara
bäst till att faktiskt kännas ganska mediokert.

Vi missar alla hemlösa som ligger på gatan och fryser
för vi är så upptagna med att kliva över allt och alla
för att nå våra egoistiska mål.

Vi missar extremister i nätvärlden som håller
på att trigga igång ett sådant fruktansvärt hat som
snart leder Sverige mot samma attentat som skedde i Norge.
Vi missar detta för att vi fortfarande vill tror att vi i Sverige
tillhör en tyst tollerant människogrupp som accepterar
alla människor precis som dom är och som inte
vågar agera på sina känslor.
Vi missar detta för att vi är så upptagna med att
jaga muslimska extremister.
En liten grupp i jämförelse med dom nazistiska extremisterna
som nu tagit över nätvärlden med storm.

Vi missar alla utsatta barn som idag utsätts för brutala
övergrepp i form av både pedofili, våld och psykiska trakasserier.
Vi missar detta pga att vi är mer upptagna med att kedja
fast oss vid betydelsefulla träd som ska huggas ner
eller med att demonstrera utanför butiker som säljer päls.

Vi missar alla människor som tar livet av sig för
vi bygger ner den psykiatriska vården medan
dom mentala sjukdomarna byggs upp i detta
fantastiska samhället där alla måste passa in
i en perfekt mall för att få vara med att leka.

Och medan lilla Sverige missar allt det här
så missar omvärlden desto mer.

Så varför får jag en enorm känsla av lättnad
när jag inser att jag i alla fall inte behöver
leva så pass länge att jag ska beskåda ännu mer felsteg i världen.

Ska jag rusta upp mina barn för krig?
Vi pratar om tredje världskriget mellan muslimer och kristna.
Men varför inte om ett fjärde mellan invandrare och svenskar?
Eller ett femte mellan kvinnor och män?
Eller ett sjätte mellan vuxna och barn?

Gud måste ligga sömnlös över att ha skapat en
sådan ondskefull värld som denna.
Men börjar en människa bita i det förbjudna äpplet så.....