Jag är inte alls imponerad
Alltför ofta passerar man människor som ser ut såhär.
Ikväll tog jag och min man en promenad med vår dotter
och vår lilla hund för att vi kände att vi alla behövde komma
ut och få lite luft efter många dagar inomhus.
På vägen mötte vi ett ganska stort antal människor
och 90% såg ut såhär.
Bittra uppsyner, tråkiga utseenden osv.
Ja jag tar för givet att ni vet vad jag menar.
För jag antar att ni själva stöter på dessa människor dagligen.
Man behöver bara ta ett steg ut från sin lägenhet så tappar man livslusten.
Annat är det när jag vandrar längs gatorna i Italien.
Människorna ler och skrattar, högljudda och glädjefulla konversationer
hålls till vänster och höger. När dom träffar ens barn bedårar dom barnen
istället för att stirra på dom som att dom vore ett nödvändigt ont.
Här får våran hund 100 ggr mer uppmärksamhet än vårat söta barn.
Hunden är alltid mer beundrat än barnet. Säkert mer älskad i många fall.
Nä jag är så less på attityden, tristessen och bristen på social kompetens.
Man kan tro att vissa levt i en grotta och möter människor för
första gången i hela sitt liv.
Men sen sitter vi ju i den båten som vi sitter också.
Deprimerade, fyllda med ångestdämpande mediciner, ensamma
och faktiskt ganska bittra.
Trots i-landets lyx.
Jag önskar att det vore mer sällsynt att träffa dessa människor
än att träffa glada och sprudlande individer.
Men tyvärr sitter jag här och är inte alls imponerad.
Och varje gång jag träffar en glad och lycklig människa med
positiv energi så är det som en frisk fläkt.
En fläkt som inte alls för ofta fräschar upp ens sinne....
Haha, det brukar jag också tänka på mycket.. och inte nog med det, här i Sverige är det förbjudet med självförtroende också, man typ 'måste' tycka illa om sig själv eller så kommer alla andra tycka att man är självupptagen och egoistisk.
Alltså tack!! Åh, vet du hur mycket jag har stört mig på detta den senaste tiden? Man försöker att ge ett leénde, men vad får man tillbaka? En sur jävla min.. Ett leénde, det är inte mycket begärt. Och ett leende kan göra ens dag, det kan verkligen det. Människor är så.. Känslokalla. Men det finns väl inget man kan göra åt det, förutom att inte vara likadan som dem.
Hej !
Jag klickade in mig på din blogg av en slump och riktigt fastnade för detta inlägg. Har själv tänkt på samma sak, jag bor i finland och alla männsikor man möter på stan går omkring med stenansikten. Har tagit ett beslut att alltig gå och se glad ut ifall jag faktiskt är glad, för man blir så positiv när man själv ser något som ser lycklig ut. Tycker att fler människor skulle kunna tänka på det här :) Bra inlägg!
