Soulfood

...Try to make me weak but I still stand strong

Många människor har säkert en väldigt fel uppfattning om mig.
Eftersom att jag är adopterad och uppväxt här så tror folk att jag
är super svensk, assimilerad till 100 procent och har en helvit omgivning.
Men folk som inte vet att jag är adopterad tror att jag är en kaxig
invandrarbrud som ghetto-snackar och tror hon är snyggast i världen
för att attittyden är självsäker.

Så vem är Linda egentligen. Eller Yvonne som mitt riktiga namn är.
Mitt namn och min rot innan jag lämnade Sri-Lanka.

Linda var ett barn som växte upp och tog del av Sverige
på det mest negativa sätt ett utländskt barn kan ta del av.
Linda var ett barn som växte upp i ett område med nynazister,
trångsynta människor, välbärgade människor med villa och fin bil.
Linda var ett barn som var älskad av alla så länge hudfärgen inte
var relevant eller så länge människor kände henne.
Men Linda var också ett barn som bröts ner av rasismen och som
växte upp med svenskfientliga tankar och ett hat mot landet
som hon blev adopterad till.

Men det barnet växte i hjärtat snabbare än i hatet.
Det barnet blev istället en stark motståndare mot orättvisor,
mot mobbning och förtryck av människor och mot diskriminering.
Det barnet knäcktes inte trots nederlag från mänskligheten som
skedde gång på gång, på gång, på gång....

Det barnet gick från att vara ett barn som knappt vågade
att möta världen, till en tonåring som var arg på världen
och ständigt bar på en enorm ilska i sitt hjärta, till en idag,
stark, självständig och orädd kvinna!

Svek, rasism, våld, hat, kärlek, relationer,
brustna hjärtan, ensamhet, allt detta som
präglade mitt liv men som tillslut ledde mig till
den människa som jag är idag.

"Jag är hellre invandrare på heltid än svensk på deltid"

Idag är jag vad jag är född till.
Idag är jag Lankes i Sverige.
Min värderingar har sina rötter i mitt hemland.
Jag har inget gemensamt med dagens samhälle och dess värderingar.
Människor är så snabba att kalla muslimer för förtryckta men sanningen
är att vi är minst lika förtryckta.
Vi vågar inte stå för vem vi är, vi vågar inte säga vad vi tycker.
Vi är så rädda att fela att vi brister i social kompetens.
Vi lever efter vad samhället tycker är rätt och inte vad
vi själva tycker är rätt.
Vi är så rädda att bli ovän med någon i vår omgivning att
vi låter människor stampa på oss dagligen.
Oavsett om det är släkt, vänner eller andra medmänniskor.
Vi strävar efter pefektion, men inte som människa utan
i form att materiella saker och utseende.

Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt liv
pga att samhället mår psykiskt dåligt.
Och mår samhället dåligt så måste vi alla må dåligt.
Säger samhället att vårat förhållande inte duger så
måste vi skilja oss.
Säger samhället vad vi ska göra med våra barn
så slutar vi lyssna på den instinkten som fungerat i alla
år och tider. Modersinstinkten!
Säger vi att männen är soldater i ett krig som
förs mot oss så måste vi slänga på oss feministkappan
och kriga tills någon av oss stupar.
Så säg good-bye till familjetraditioner och känslan
för ett kärleksfullt hem. It´s gone!

Så vad gör man!?
Vad gör jag!?

Jag tänker skilja mig från samhället.
Jag tänker lämna ett livslångt förhållande med något
som under hela mitt liv enbart fört med misär, problem och
en fruktansvärt taskig uppväxt.

Jag ska gå min egen väg.
Låta dom delar som berikar mitt liv fortsätta
att berika mitt liv.

Jag ska gå på min moderinstinkt och ta
hand om mina barn därefter.
Jag ska älska min man, inte för att han är
man utan för att han är MIN man.
Jag ska leva mitt förhållande efter min konservativa
syn för att det fungerar för mig.
Kanske blir vi dom enda som inte sklijer oss efter
5 år! Det är ju standard nu.
Jag ska inte tvivla på mina medmänniskor.
Jag ska se det goda före det onda.
Jag ska hjälpa och aldrig stjälpa.
Jag ska fortsätta öppna mina portar för muslimer,
afrikaner, turkar, ja you name it.
Jag ska berika mitt liv med mångkultur och inte
stänga in mig med trångsynthet.
Jag ska säga vad jag tycker.
Aldrig censurera den jag är.
Jag ska vara den kvinna jag vill vara.
Inte den manhaftiga kvinnan som samhället
tycker att jag ska vara.
Jag är en riktigt kvinna, jag finner stor
stolhet i det. Varför ska vi skämmas?

Who I am


Jag är rak, ibland för rak
Jag är öppen för alla människor
Jag har temprament
Jag är en superwoman
Jag vill få som jag vill
Jag är en bra medmänniska
Jag är usel på att ljuga
Jag är fri från rökning, alkohol och droger
Jag är lojal
Jag är trogen
Jag är kvinna
Jag är självsäker


Allt som samhället säger åt oss att inte vara.....

You can´t live life if you can´t live life right

Ditt liv i dina händer