Att vara föräldrar handlar mer om sunt förnuft än psykologi




Igår satt jag och tänkte på kärringen som attackerade mig verbalt när jag
jag var ute och gick med Zarah.
Hon kallade mig för årets sämsta mamma mer eller mindre pga
att Zarah satt i en vagn som innebar att hon såg framåt istället
för att se mig.
Tydligen var psykologernas nya påhitt för 2010 att barn som inte
satt i barnvagnar vända mot mamman mådde psykiskt dåligt.

Än idag stör det mig att jag inte satte djävulens avkomma till kärring
på plats och ifrågasatte om hon verkligen skulle haka upp sig så
mycket på en vagn i ett samhälle där barnmisshandeln ökat kraftigt
senaste åren, där pedofilbrotten är så många att över hälften av
fallen inte ens uppklaras, i ett samhälle där barnen har föräldrar som
som lämnar dem åt sitt öde redan när dom är knappt ett år
för att karriär, pengar, egentid och egot.

Men där har vi dom moraliska pekpinnarna igen som vi tror
ska hjälpa föräldrar att känna sig som mönster elever.
Att så länge vi köper rätt vagn, dyra kläder från polarn & pyret,
så länge vi läser alla psykologiböcker och följer rutiner
fanatiskt så spelar det ingen roll att vi lämnar bort våra
barn till morföräldrarna stup i kvarten för att vi ska hinna
med allt vi inte hann innan vi fick barn.
Då spelar det heller ingen roll att vi sitter aspackade
framför våra ungar och beter oss som idioter.
Eller att vi ser dom som något nödvändigt ont
som vi skaffat oss för att passa in i barn, radhus och volvobilden.

Men det kanske är sant.
Det kanske var viktigare att jag köpte rätt vagn
till Zarah istället för att vara en alkoholfri och rökfri mamma.
Det kanske var viktigare att jag satt med näsan i alla tusen böcker
som skriver om hur man ska ta hand om sitt barn istället för
att följa den gamla hederliga moderinstinkten.

Gud bevare mig om hon när hon är vuxen sitter och
tänker på vilken elak mamma hon hade som köpte en
framåtvänd vagn till henne och inte uppskattar att
hon hade en nykter mamma som sällan lämnade ifrån henne,
som älskade henne mer än livet själv, som spenderade tid
med henne, stöttade henne och såg till att hon fick
det allra bästa ett barn kunde ha....

En kärleksfull familj som inte såg henne som ett nödvändigt ont!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0