Soulfood

Family business

 

Jag är helt utmattad....

 

Utmattad pga att jag dagligen går ut och står öga mot öga mot

skitmänniskor, utmattad pga människors verkar avlas fram av djävulen själv

och Guds barn verkar ha flugit sin kos från denna onda och självdestruktiva värld.

Men mest av allt är jag just nu utmattad pga mina nära och kära.

Utmattad pga att min familj och släkt fuckar min hjärna dagligen.

Om dom inte tävlar om Zarah så tävlar dom om vart vi ska bo.

Den ständiga kampen och den ständiga tävlingen om vems familj som är

bäst, vems kultur som ska styra, vem barnen ska följa, vem vi ska flytta närmast,

vem vi ska spendera tid med, vem vi lämnar Zarah mest hos, vem språk

som ska pratas osv osv......

 

Jag har två familjer som tror att dom känner mig men sanningen

visar gång på gång att dom inte känner mig alls.

Jag har min egen familj som inte kan acceptera att jag inte vill

vara svensk eller ens känner mig som en svensk och jag har den

andra familjen som tror att jag VILL att allting ska vara svenskt och

att allting ska ske med mitt gokännande och pga min vilja.

Dom må tro att jag är den som är identitetslös pga att jag är

adopterad men mitt i allt så är jag nog den som står starkast i min identitet.

Som vet hur jag vill ha det och som vet att det livet jag lever och det liv jag VILL

att mina barn ska leva, aldrig kommer att handla om etnicitet, färg, kultur

eller härkomst. Det ska handla om att skilja rätt från fel, att vara stark i sig själv,

att tro på sig själv och representera sig själv på allra bästa möjliga sätt.

Jag vill varken släppa mina barn åt det ena hållet eller det andra för den

enda som ska ha någon inverkan på mina barns liv är jag.

 

Jag är så trött på det här snacket om familj och kärlek, respekt och omtänksamhet.

Jag har bott 20 minuter från våra familjer dom senaste fem åren och

man kan tro att vi bor i olika länder.

Ingen som kommer och hälsar på, ingen som vill göra några

utflykter, ingen som knappt bryr sig eller engagerar sig i vad som

händer hos oss. Ingen som visar något intresse av vad som händer i

Zarahs liv förutom när hon ska slitas fram och tillbaka som en leksak.

Den enda riktiga familj jag känner till är mina vänner,

Mina vänner som alltid ställer upp när jag behöver, som finns till

när livet är väl svårt, som ställer upp och rycker in när tiden är knapp,

som tar sig tid att komma förbi och hälsa på även om vägen är lång, som

är med på gott och ont och vid min sida i vått och torrt.

Det tog oss ett tag att komma hit också, att förstå vart vi har varandra

och att vi alla har unika egenskaper, men vi har åtminstone kämpat

oss hit och vi respekterar varandras olikheter och låter det ej vara ett hinder.

 

Min egen famij försöker göra mig till någon jag inte är.

Försöker få mig att hata människor för att dom själva dränker

sig  i fördomar som dom inte vill rubba på.

Dom försöker förgifta mig med ett ensidigt tänkande och hålla

mig borta från allt sunt förnuft.

Dom tror mitt liv ska gå ut på att offra mig och allt jag

äger och har men om jag så ska kapa banden för gott så ska

jag inte låta någon sänka mig eller trycka in mig i ett fack där

jag inte vill befinna mig.

 

Nej fy fan vad jag är trött på skiten.

Jag vill bara ta mina barn och dra.

Dra till ett ställe där dom bara kan slappna av och vara sig själva.

Där ingen människa, ingen ondska och ingen girighet kan nå

deras oskyldiga hjärtan.

Jag vet precis hur det är. Min släkt är likadan. Det är till den punkten att jag nu medvetet väljer att inte umgås för mycket med vissa personer för att de är riktiga energitjuvar med sina små kommentarer. Maya Angelo sa något som jag tycker stämmer, nämligen att ingen vågar komma fram och döda dig utan istället så tar dom en liten bit av ditt öra och en liten bit av din näsa och så vidare, för att till slut ha tagit ner hela dig.

Man får helt enkelt försöka se till att de inte lyckas, men det är lättare sagt än gjort.

Stay blessed
BagLady