Soulfood

We are doing so good, why involve love?

 

Jag har haft väldigt fina relationer med män, otroligt vänskapliga,

ärliga och givande relationer....tills vi har blandat in kärlek i det hela.

 

Jag har inte haft många relationer men dom har varit långa och

dom har varit otroligt dyrbara.

Från den första mannen i mitt liv som jag träffade när jag var

15 år tills den sista som jag gifte mig med så har jag alltid gått

inte med ett öppet hjärta, en framtidsutsikt och med ett hopp om

att relationen ska hålla livet ut och att uttrycket, lyckliga i alla dagar,

inte bara skulle vara ett uttryck utan en sanning som man kunde njuta av.

 

Och visst verkar det som att dom där kärleksfyllda relationerna som man

tror bara existerar på film kan bli verklighet.

I alla fall dom första sex månaderna i en relation.

Allt är perfekt, man ser till varandras behov, kompromissar i lugn ton,

älskar varandra, respekterar varandra, svär dyrt och heligt att man

aldrig kommer att lämna varandra, man har bara ögon för varandra

och för en kort stund verkar kärleken man delar felfri, problemfri och obytbar.

 

Sen slår verkligheten in, den trista vardagen smyger på och

välter omkull relationen så att den nästan står upp och ner.

Lögner smygs in, blickarna efter andra män och kvinnor går ej omärkta,

den attraktiva kvinnan förvandlas till en bitter kärring som inte längre

orkar raka benen och som går omkring med mamma-trosor och mannen

släpper gaser, skaffar ölkagge och börjar dra sig tillbaka till ett

nästan grottmänniskoliknande beteende.

Sängen är lika kall som vintern ute för att tröttheten efter

barnen får en att längta mer efter att få slänga huvudet på

kudden än att få sära på benen.

 

Helt plötsligt är möjligheten att få somna i varandras famn ett minne blott.

Och man undrar varför man gick från den perfekta vänskapsrelationen

till en olidlig kärleksrelation?

 

Förr kunde situationerna räddas.

Man höll ut så pass länge att man levde sig igenom nedgångarna

för att man visste att uppgångarna var snart där igen.

 

Men nu finns varken tiden eller orken att kämpa sig till mållinjen.

Vi är trötta och vi är utbrända och livet är fullt nog av skit så vi orkar

inte äta skiten hemma också!

 

Istället ger vi upp och vi som inte ger upp torterar varandra långsamt istället.

Vissa ljuger och bedrar för att friska upp vardagen och andra bara går.

En del låter jobbet byta yt sin partner och en del vandrar runt hemma

som ett spöke som inte existerar.

 

Överallt ser vi trasiga hem, skilda föräldrar, spruckna förhållanden

och hjärtan som står i eld och lågor.

 

Då är det lätt att titta på sin vän som är på gränsen till att bli

ens älskade och fråga sig själv:

 

We are doing so good, why involve love?

Ja vilken bra fråga du ställer linda.. why involve love?
Man vill gärna tro på the perfect love story, men finns den?
Åh det finns så många frågor och så många olika svar, beroende på vem man frågar. Men jag tror att vi alla kan enas om en sak, och det är att ingen kärleks historia är felfri.

Åh jag vill att vi ska ses snart igen, vi har så mycket mer att prata om! Tack för igår, pussa tjejerna från mig <3