Soulfood

Family is a bitch, and bitches ain´t shit.....

 

Den tomma delen av mig har på sistone känts tommare än någonsin.

Tomheten finns där med all sin kraft och all sin smärta och

på sistone har mitt begär att få åka och leta efter min mamma

känts stort, tungt och förödande då jag bär med mig dessa

tankar och den här längtan dagligen.

 

Jag har på alltid trott att begäret kommit pga att jag fått barn

och att känlsan över att få finna sina rötter och hitta sin biologiska

mamma blivit starkare för att man helt plötsligt stirrar in i två

små änglars ögon som man kan identifiera sig med.

 

Men tragiskt nog så inser jag att jag gärna vill finna min familj

för att jag känner en stark brist på familjekänsla här i Sverige.

Gudarna ska veta att mina adoptivföräldrar är dom bästa föräldrar

man kan tänka sig och det finns inte en dag som dom har tillägnat

utan att tänka på mig eller se efter mig. oavsett om jag var 3 år eller 23 år.

Men vi är olika, vi har olika värderingar, olika synsätt.

Och vissa av basvärderingarna leder till en splittrad familjekänsla.

För när man inte kan prata med öppet hjärta med sin famij eller

känna den där 100% samhörigheten så lämnar det en tom yta i relationen

som skapar en spricka.

En spricka som man så ofta finner i familjer oavsett om man har

blodsband eller inte. Familjerelationer är komplexa.

 

Men sen kom nästa problem när jag och min man fick barn.

Jag insåg att jag hade klivit in i nästa komplexa familjerelation.

Relationen där jag var tvungen att faktiskt komma till insikt att

blandningen mellan en syriansk familj, min familj och mig blev

en katastrof av dess like.

Syrianer (dom allra allra flesta) vill inte bara bo nära varandra, dom

vill bo på varandra, om inte i samma hus så i huset brevid från sin mamma.

Dom vill att deras barn ska gifta sig med syrianer, att dom ska leva

som syrianer och dom har väldigt svårt att acceptera att någon annan

kultur träder in. För då späds deras rötter ut som jag så fint fått höra.

Nog för att det finns många patriotiska tankesätt bland många folkgrupper

men om man har den synen, varför i hela friden gifta sig med en människa

från en annan kultur?

Varför sätta henne eller honom som syndabock för att hon eller han

har kommit och "spätt ut" rasen, varför tro att man kan ta in en annan

människa från en annan kultur och säga:

Vet du vad, från och med idag så är det dags för dig att radera

den du är för den du är duger inte.

 

Alla människor lika värde är den enda princip som jag

står bakom och fast vid till 100%.

Varken min man, min famij eller hans familj kan ändra på det

eller ta ifrån mig den principen.

Så när jag kliver in och inser att jag delaktig i en familj som

aldrig skulle kunna tänka sig att se sina barn med en

mörkhyad så blir det sjukt komplext. Vilket leder till att jag

i desperation börjar hitta en väg ut från dessa relationer.

Det är inte så att min mans familj är onda, absolut inte.

Vi har för det mesta haft en bra relation och hans mamma, min

älskade svärmor har alltid haft ett stort hjärta med plats för

mig och hon har aldrig aldrig lagt någon vikt på min hudfärg.

Men min man och hans syskon, har en sjuk snedvriden bild på

andra etniciteter, och vi ska inte ens tala om hans släktingar som

ursäkta uttrycket, med deras mentalitet från 1800-talet

känns som direktimport från en bondehåla.

 

Herregud alla har vi fördomar och alla har vi våra

orsaker till våra fördomar men när man väljer

att säga att man aldrig kan tänka sitt barn med vissa

etniciteter så är man rasist och hur man än förskönar det

och försöker bädda in det så är budskapet där klart och tydligt:

Min ras är bättre än din, du duger inte.

 

Som sagt, vår familjerelation är sjukt komplex.

Så komplex att jag bestämt mig för att ta avstånd från alla.

Jag har gått omkring med en känsla att jag förråder mig själv.

Att jag sålt mina principer och mina värderingar för ett billigt pris.

Att jag förlorat en del av mig själv och tagit mig tillbaka till ruta ett.

Jag har fan kämpat hårt mot rasismen i mitt liv, den har tagit

det bästa från mig, skapat kaos och stulit en stor del av mitt liv.

Men aldrig någonsin trodde jag att den kampen skulle fortsätta

i mitt privata liv, mot min egen familj.

 

Jag vill inte säga att vissa etniciteter inte passar ihop.

Jag tror fortfarande på att broar kan byggas mellan

alla kulturer och så vida det lyckas eller inte har mer

att göra med kulturernas personligheter än själva kulturen.

Men jag jag har en stark känsla av att jag håller på att

mixa olja och vatten och mixen är på väg att gå åt helvete.

 

Så jag har beslutat att köra mitt eget race.

Jag ställer mig starkt bakom mina principer och jag tänker

inte rubba dom en milimeter.

För ärligt talat, ingen människa är värd förlusten av sig själv.

Vi lever i en tid och i ett samhälle där vi har rätten

att ta kontroll över våra egna liv och äga våran egen frihet.

 

Mitt liv är för kort.

Tiden rinner ut.

Jag vill inte vakna upp en dag, gammal och grå och inse

att jag förlorade allt tid på att försöka kompromissa bort mitt liv

och den jag är!

Mina familjer kan fortsätta leva i sina fantasivärldar.

Cans familj såsom min egen.

Dom kommer alltid vara en del av mitt liv men mer eller

mindre beroende om dom någonsin kommer till insikt

med hur livet faktiskt ser ut och hur jag faktiskt fungerar.

 

Mitt liv är här och nu, med mina döttrar och mig i fokus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ärligt och bra skrivet Linda!! Kramar till dig!! <3

Älskade Linda .. stay strong sötis ... Hugz

<3 skickar dig massor av kärlek vännen!!