Som en öppen bok med alldeles för äckliga detaljer
Häromdagen när jag och min kompis stod och väntade på
tåget så blev jag alldeles för medveten om damerna som stod
brevid oss och deras avföring.
Mitt på perrongen så står en medelåldersdam och skriker
ut detaljer om sin diarré. En annan som var på väg ut för att äta
tappade nästan matlusten på vägen dit.
Och det är inte första gången som jag hör detaljer som
faktiskt inte borde vara menade för någon annans öron än
den som spottar ut konversationen.
Varför är vi så fantatiskt öppna med äckliga saker i Sverige?
Vi hälsar knappt på folk, undviker ögonkontakt och har extremt
svårt med öppenhet och den sociala biten men när det kommer
till sexdetaljer, avföringssnack och annat nasty shit som är vi
snabbt uppe på scenen och delar med oss med publiken.
Jag äskar hur tjejer tror att dom är så otroligt inne och coola
när dom skryter om sina erövringar som killar och som
fan nästan går in på spermadetaljer för att verka sexuellt
erfarna och galna inför killarna.
Can berättar så grymt sjuka historier från när han kör taxi på
nätterna och mestadels är det faktiskt tjejer som sitter och äcklar sig
och sprider information om deras sexuella liv som om det vore
någon jävla wikepedia som alla borde ta del av.
Vem sätter sig i en taxi hos en vilt främmande människa och säger:
- Kör mig till denna adress. Jag har ett knull som väntar där!
Say what?
Nej det är verkligen tragiskt hur vi har tappat all klass och stil.
Speciellt vi tjejer som allt mer försöker likna mansgrisar med särade ben.
Visst fasiken kan det var kul att skämta om sex och annat perverst
men man håller det ändå lite diskret vänner emellan.
Har aldrig varit ett fan av brudar som spelar översexuella och
beter sig som sexgalningar bara för att vara "inne" och för
att dom vet att killar blir knäppa i huvudet av sådant.
Lika illa är det när brudar ska spela lesbiska på dansgolvet för
att dom vet att grabbarna gillar lite girl och girl-action.
Nej lite diskretion har faktiskt aldrig skadat.
Jag vill gärna sätta mig på ett tåg och åka in och äta
utan att får detaljer om diarré och avsugningar på vägen.
En pedofil nära dig
Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som pedofiler.
Jag kan inte ursäkta dem för att hälften av dom har blivit pedofiler för
att även dom blivit angripna när dom var unga för någonstans borde man
komma ihåg hur förstörd man själv blev efter övergreppet och aldrig vilja
utsätta någon för samma dåd igen. Det är ungefär lika korkad som judarna
som nu begår samma brott mot mänskliga rättigheter som dom själva en
gång i tiden blev utsatta för. Vart är logiken?
Pedofiler kan skrämmande nog se ut hur som helst.
Det kan vara allt från läkare, familjefäder, unga killar till kvinnor.
Pedofiler hittar man oftast inte längst ner i rangen bland knarkare,
fattiga och underklassen utan alltför ofta finner man dem på högt uppsatta
positioner och även har man börjat finna allt fler inom barnomsorgen.
Jag minns när jag växte upp i villaområdet här i Stockholm.
Vi hade en pappa som var dömd som fönstertittare och en annan pappa,
faktiskt pappan till minibästa vän,var en riktig snuskgubbe som
alltid hade porrtidningar liggandes i huset.
Hans dotter var sexuellt förvriden redan när hon var 7 och ibland undrar
jag om det inte försigick skumma saker därhemma.
Alltför ofta måste man läsa om oskyldiga barn som kidnappats och
hållts som sexfångar hos vidriga människor.
År efter år har dom förblivit slavar som antingen lyckas fly eller blivit dödade.
Min allra allra värsta mardröm är att något i den vägen skulle hända min dotter.
Jag minns oron när hon skulle börja på dagis.
Dom börjar ju dagis när dom är så små och har ingen aning om
vad som är rätt och fel och kan inte förklara om något händer.
Jag har läst boken "priset på ett barn" som handlar om
pedofiler och barnhandeln i Thailand och det dröjde många månder
innan dom bilderna försvann från mitt huvud.
Som tur var så läste jag boken långt innan jag hade fått barn.
Sverige har ett alldeles för slappt system och systemet lämnar
verkligen barnen åt deras öden då brott mot barn knappast är hårda straff på.
När vi har sådan bredd pedofilverksamhet och när pedofilgrupper från Sverige
är så pass många och stora att vi t om måste sätta in polisstyrkor som
arbetar med svenska pedofiler utomlands så kanske vi ska börja
agera hårdare mot dessa typer av brottslingar istället för att jaga
skattebrottslingar till världens ände.
Gör som i USA!!!
Sätt boja på jävlarna och håll uppsikt över dem och låt samhället
veta om deras barn bor granne med ett pervo som någon dag kanske
angriper dem.
Hötorget, city och gamla stan
Skansen
Skansen var ju nästan givet att gå till men jag måste säga att har
man en gåg satt sin fott på kolmården så är skansen ingenting
i jämförelse faktiskt.
Dels pga att man kan se dom flesta djuren som man ser på skansen
bara genom att åka ut till en skog och dels för att jag tycker skansen
är rörig och jag finner det väldigt svårt att finna alla saker därinne.
Man snurrar runt som en idiot och bli bara trött på att söka upp allt.
Vi gav upp ganska snabbt då värmen var outhärdlig och vi var möra
och trötta från den långa promenaden på drottningholm dagen innan.
Drottningholm
John gav oss en guidad tur i drottningholm.
Fjärilshuset
Här kommer lite bilder från Chiaras och mina aktiviteter
Hagaparken
Sorry
Har besök från italien! Så det kommer uppdateringar när min gäst har åkt hem :)
Ciao så länge!
Gabrielle feat. East 17
Changing faces - All of my days
Poetic justice
A woman, a mother, a wife,black but never really me
What is it that I don´t want people to see?
Is it the society who put me in a leash?
I think they have locked me away and thrown away the keys
I don´t even recognize myself, I have become a part of the world
Always stressed out and afraid of what other people heard
I used to be an outlaw going my own way
Now everytime I try to make a run, they are screaming for me to stay
I don´t want to be in a cage with the rest of the world, I want to be my own
So don´t you dare try to tell me that that girl is gone
I will overcome my fear, you just wait and see
I want stand aside and watch how the society is killing me
Poetry for my baby
Beautiful, beautiful, beautiful you
It´s amazing how I can look in to your eyes and see myself in you
When my life feels like hell and the world seem very grey
You bring me strenght to se through another day
You give me many reasons to live
To you I have so much to give
I didn´t know the meaning of unconditional love
Until the day God sent you from above
You´re an angel, innocent and pure
I´ve been sick for a long time, but you are my cure
Your heart is undestroyed and your mind still free
And will spend my whole life protecting you from ending up like me....
(till min dotter från din mamma som älskar dig så mycket)
- skriven av Linda
Suad
Det finns inte saker eller människor som jag känner
ett känt att jag kan ta inspiration ifrån men den dagen som jag
fann Suad och hennes blogg så blev jag så otroligt inspirerad.
Inte bara av henne som person utan av det hon hade åstadkommit och
hur långt hon hade kommit i livet trots motgångar och fördomar.
Ibland känner jag att fan, här sitter jag och gnäller över
all rasism och allt skit jag bemöter och tar del av dagligen men jag kan
bara vara lyckligt lottad över all skit som jag INTE bemöter eftersom
jag är kristen, adopterad och perfekt svensktalande.
Suad som är både svart, kvinna, ung, somalier och muslim med
sjal har sannerligen stött på en grymt mycket grövre rasism än jag.
Men trots det har hon redan tagit långa kliv i livet och befinner sig
på en nivå som är utom räckhåll för alla vidriga fördomar om somalier.
Hon är framgångsrik, sofistikerad, otroligt intelligent och faktumet
att hon använder alla dessa egenskaper till att förändra världen
och jobba med organisationer som förbättrar livssituationen för många människor,
gör henne bara mer beundransvärd.
Här sitter man och ursäktar sitt liv och gnäller för att man
inte tagit sig längre fram medan denna vackra gasell hoppar
över alla hinder och övervinner alla svårigheter och åstadkommer
så otroligt mycket med sitt liv.
Jag kan bara önska mig själv samma viljestyrka och samma
målmedvetenhet och hoppas att min framtid bär iväg åt samma håll som hennes.
Att jag också ska arbeta med sådant som jag brinner för och inte
låta någon stoppa mig eller hindra mig på vägen.
Man kan välja att drunkna och låta samhället styra ens framtid
eller så kan man göra som Suad och bevisa människor fel
och inte lägga sitt öde i andras händer.
Suad, min kära kära fantastiska inspirationskälla.
Glöm aldrig hur fantastiskt du är och låt inte
det inskränkta samhälle vi lever i kasta onda ögon på dig!
Glöm inte....
"THE FUTURE BELONGS TO THOSE WHO
PREPARE IT TODAY"
-Malcom X
Semester i regnet
Äntligen så får man semester och så ser väderrapporten ut såhär!
Skitkul, jag är inlåst tre veckor med en rastlös unge som har
infunnit sig i den härliga tre-års trotsen och vi har ingenstans att ta vägen.
Idag åkte vi till gymmet men blev kenkade barnpassning så det var
bara att vända och se glad ut. Med detta väder så är barnpassningen
alltid full och min träningen kommer att gå åt helvete.
Vi åkte hem till min mamma några timmar och det var faktiskt mysigt.
Det var länge sedan som jag var ensam med min mamma.
Trots alla familjekonflikter som tar kål på mig just nu så känns
mamma ändå vettigast när hon håller sig borta från fördomsfulla uttryck
och idiotiska kommentarer. Saker som tyvärr gör att hon brister i mina ögon ibland.
Men idag var det inget sånt snack och vi njöt bara av den korta värmen
och solen som tittade fram.
På lördag kommer min bästa vän från Italien och jag ber till
Gud att vädret vänder för annars kommer vi inte kunna
hitta på ett enda dugg. Både skansen och grönan går ju bort
när det regnar och viljan att ta sig ut med tusen regnkläder lockar inte mig
som är långt ifrån en van viking:)
Det kanske är en svensk sed jag borde lära mig.....
Säga vad man vill om invandrare och våra kulturer men en sak är lika
säkert som att gräset är grönt och det är att vi är otroligt generösa och givmilda.
Våra hem står öppna för andra som seven/eleven och vi går oftast
efter uttrycket: Det som är mitt är ditt.
Mitt barndomshem var väldigt italienskt och stod alltid öppet för
omgivningen oavsett om det var vänner eller släkt.
Våra vänner sov, åt och lekte alltid hemma hos oss och
det var naturligt från vårat håll att man gjorde så.
Tyvärr var inte fallet detsamma när vi skulle hem till andra.
Hemma hos våra vänner blev man uppskickad till rummet där
man fick sitta och vänta till kompisen hade ätit med sin familj
eller så var det så illa att man blev hemskickad med ursäkten
att det tyvärr bara fanns tre potatisar till maten och att det inte skulle räcka.
Jag har alltid tagit min inspiration från mitt hem och min pappas
och mammas syn på givmildhet så jag fortsatte traditionerna
genom att vara givmild med mina vänner, alltid ha mitt hus och hem öppet
att bjuda till höger och vänster så fort jag hade pengar.
Det fanns aldrig en tanke på att dela eller räkna på kronan eller
att sitta och tänka på vems tur det var att betala.
Något som också definerar våra kulturer är att vi alltid
sätter benämningen syster eller bror på dom vi tycker om.
För oss är familj inte enbart dom som delar samma gener utan
står vi någon vän riktigt nära så är det vår "familj" och vi behandlar
och bemöter dom därefter.
Korkat som jag varit, och ledsamt nog så måste jag faktiskt säga
korkad, så har jag anamat dom sederna väldigt hårt.
Det visade jag om inte annat genom att göra fem stycken tjejer
till mina brudtärnor, varav jag knappt känt vissa speciellt länge.
Resultatet av detta icke genomtänkta beslut och tron på att
jag och tjejerna skulle leva lyckliga i alla våra dagar precis som
löftet till Can, ledde ju slutligen till att det tog "slut" med hälften
och innan bröllopet ens var över så var vi splittrade.
Men sån är jag.
Jag är den där obotliga vänskapsromantikern som tror på
illusionen av tjejerna i sex and the city och att man faktiskt kan
bilda sådana starka band där varken män, livssituationer,
eller olika levnadssätt ska komma emellan.
GOD I WAS WRONG....
Jag kan med handen på hjärtat säga att dom största sveken
och misstagen i mitt liv har gått ut på att jag varit alldeles för
tålamodig, snäll och givmild med helt fel personer.
Jag har kastat bort mycket tid och mycket onödig smärta på
blodsugande människor som suger vidare på nästa person
så fort man stryp tillgångarna.
Samtidigt som jag måste kritisera mig själv för min otroligt naiva inställning.
Min inställning som lett mig till att bjuda ner människor jag knappt känner
till sommarstället i Italien, inställningen som lett mig att börja
kalla nya människor i mitt liv för familj, inställningen som fått mig
att ge och ge utan att någonsin få något tillbaka.
Och sorgligt nog är det mest från vänner som sveken har kommit.
Vänner som stuckit så fort killar kommit in i bilden, vänner
som man öppnat sitt hem för men som stängt sina, vänner
som man sett som systrar men som gengäldat en med blodspill,
vänner som tagit viktiga positioner för att få sina fem minuter i rampljuset
men som knappt förstått innebörden av titlen man givit dem.
Det är tragiskt att den sidan av mig som egentligen borde vara mest beundransvärd
är den sidan som blivit mest blåst.
Frågan som alltid kvarstår är om man ska rätta sig in i ledet och
anpassa sig, radera bort sina seder och förändra vem man är.
Är de det enda sättet som skyddar en mot att bli bedragen?
Tv-programmet "På bar gärning" visar oss vår dåliga civilkurage
På bar gärning är ett tv-program som visas på kanal sju.
Ett program som spelar upp olika scenarion där man
filmar hur människor reagerar och visar sin civilkurage, eller snarare
brist på civilkurage.
Jag finner detta program otroligt intressant och har hunnit se
i all fall några omgångar.
Varav den näst senaste fick mig att bokstavligen börja gråta
då programmets team riggade upp en scen där en liten pojke
låtsades ha tappat bort sin mamma utanför ett centrum.
Pojken stod med en sko och hoppade och skrek efter sin mamma
och bara en person på flera timmar reagerade och tog sig an den 4-åriga pojken.
Detta fann jag otroligt upprörande och hemskt.
Hur kan så många vuxna människor bara gå förbi ett gråtande barn
som är så liten och som uppenbarligen inte hittar sina föräldrar?
Ikväll tittade vi igen och gäst i programet var Alexandra Pascalidou.
En av dom mest beundransvärda kvinnorna man kan finna i Sverige.
Dels pga hennes kamp mot rasism och dels pga hennes engagemang i samhället.
Det jag älskar med henne är att hon är så rak på sak och sätter fakta bakom
våra gärningar istället för att försöka täcka upp för det dåliga civilkurage som
vi har i vårat samhälle.
I programmet finns det en pedagog som alltid är med och jag är så less
på honom och hans ständiga ursäkter till varför människor inte tar sitt
ansvar i samhället. Alla dessa fint inlindade ord som ska försöka ursäkta
vår befolkning för vår faktiskt vidriga medmänsklighet och för vår feghet,
Men Alexandra är snabbt där med sina raka höger och skräddarsyr inte sina ord.
Vi är fega och otroligt konflikträdda men ingenting kan ursäkta att vi
gärna ger oss in i en dispyt när det gäller parkeringar men blundar för
när barn och handikappade blir kränkta och förnedrade mitt framför våra ögon.
Scen efter scen har visat att vi väljer att inte reagera när barn råkar illa ut,
när en handikappade blir diskriminerad i en butik, när en människa
överhuvudtaget felbehandlas eller kränks.
Däremot kommer hjältedåden, dom hårda orden och empatin
snabbt fram när det gällde djur och petitesser.
Och det bästa av allt är dom förbannade skräddarsydda ursäkterna
och förklaringarna varför vi inte ingrep eller varför vi inte reagerade.
- Jo jag tänkte ju göra det...
- Hade jag inte haft så bråttom så hade jag självklart stannat
- Det är så svårt att veta om man ska lägga sig i
Bla bla bla
Jag skulle gärna se stockholmares rekationer kontra lantisars
för jag misstänker att vi faktiskt skulle ligga jäkligt risigt till jämfört med dem.
Av min erfarenhet så är dom utanför Stockholm snäppet vassare än oss.
Ibland behöver man en påminelse ;)
Igår fick jag ett meddelande av min vän Rebecka där det stod:
Uppdatera bloggen! Hahahahahaha.... ibland är det bra
att någon påminner en att man har varit borta för länge.....
Tack snälla för all hjälp!
Tack snälla för alla namnförslag och för all hjälp
att finna ett namn till vår lilla tös,
Jag har fastnat för namnet Alessia.
Min man är inte helt på G på det men vi får se.
En till kickboxare i magen
Nu har sparkarna satt igång för fullt i magen.
Det känns lite extra spännande när man börjar känna dom.
Det blir mer verkligt då.
Det verkar som att det blir en till liten rastlös och vild tjej igen
för hon sparkar lika intensivt som Zarah gjorde.
Ska bli kul när bebisen växer och sparkar så hårt att det syns för
då kommer nog Zarah bli väldigt fascinerad :)
Hard time hustlin
hard time hustling....
Rendevouz
Lie-detector
Stolt över mig själv
Känner mig riktigt stolt över mig själv.
Har tränat flitigt ett tag nu och för några dagar sedan så startade
jag "mitt nya hälsosamma liv" vilket inkluderar mer träning, promenader,
nyttiga livsmedel och en nyttig kost som idag består av Paulúns juice
och flingor, mer musik för musik är faktiskt otroligt läkande,
mindre tid med folk som tar energi istället för att ge och
en ny start med mer fokus på mig själv och mina behov.
Detta måste vara den perfekta medicinen på ett nystart i livet
eller vad tror ni?
Var extra stolt ikväll då jag slutade jobba och var vrålhungrig.
Och istället för att investera dyra pengar i mindre kroppsvänliga matprodukter
så köpte jag en dietbar och smällde i mig på vägen hem.
Under dessa jobbdagar har jag även lagat min egen mat hemma,
skippat kolhydraterna och gjort fräscha sallader till mitt protein istället.
Och nej, det är inte för att gå ner i vikt för jag är i månad fem
och fortfarande så ligger jag på 50kg så vikten har aldrig
varit mitt problem förutom när jag ansett att jag väger för lite.
Men skräpmat sätter sig på kärlen inifrån och påverkar
både humör och ork. Man ska inte låtas sig luras av att man är smal.
Hemma har jag sorterat ut massa saker och slängt.
Grundstädat varenda vrå fått ordning på mina papper.
Även sådana utföranden kan kännas som en nystart i livet.
En sak har jag lärt mig i alla fall och det är att aldrig aldrig
underskatta träning och rehabilitering med enbart kroppens kraft.
Träning och ett hälsosamt liv kan göra underverk.
Underverk som skapar dom lyckliga endorfinerna som förhoppningsvis
ska agera som boxningshandskar genom livet och alla motgångar.....
Love is never easy
Love
Vi besöker Gröna lund
I söndags så besökte vi Gröna lund.
Det var en sista sekunds beslut som gjorde att vi gick in.
Vädret var oklart när vi träffades men vi tog oss in och bestämde
oss för att åka Djurgårdsbåten i alla fall.
Väl framme så hade vi egentligen tänkt att dra med Zarah till
Jnuibacken istället men vädret var klart och vi fann det roligare att
gå in på grönan så vi betalade och tog en chansning.
Väl inte så hann vi roa oss ett bra tag innan regnet slog till.
John var tydligen värsta åk-freaket så han ville testa alla läskiga saker.
Jag hade gärna gjort det för jag är väldigt orädd och älskar att testa
farliga och läskiga saker men gravid som man är så tror jag inte att
ungen i magen skulle uppskatta att få en stroke innan födseln :)
Vi gick genom lusthuset med Zarah och det tyckte hon var grymt roligt.
Sen fick hon åka kärlekstunneln med mamma och åka lite tekoppar.
Ungen skrek av glädje hela tiden och det var berusande att se henne.
Det finns inget bättre än att se sin unge genomgå ett lyckorus.
If everyone had my eyes, then who i am wouldn´t be a surprise
"If everyone had my eyes, then who i am wouldn´t be a surprise"
Tiden rinner ut, jag är fortfarande ung men inte så ung.
Ibland, eller alltför ofta skulle jag vilja säga, så undrar jag om jag spiller min tid.
Spiller min tid på att vara olycklig, arg och frustrerad, även missnöjd.
Spiller min tid på att leva i ett samhälle som går tvärs emot mina
värderingar, spiller min tid på att gå på gator där jag enbart
bemöter människor med hat och girighet i deras ögon.
Borde jag finna något bättre för mig eller ska jag bli en av dom
10 mijonerna som avslutar sina liv halvnöjda?
Ska jag bli ett med samhället och börja jaga materialistiska drömmar medan
jag krossar andras på vägen, ska jag skita i andras lidande och frossa
i min egen falska lycka, ska jag bli som alla andra och bara stänga
av omvärlden och framtidens problem?
Ibland vet jag inte vad jag sysslar med.
När jag smygläser min egen blogg och går igenom inlägg så
inser jag att denna blogg håller på bli lika bitter som den förra.
Jag gjorde ett försök till att bryta mönster men inser att jag
håller på att fall in i samma mönster igen.
Jag är på ett sätt förbannad på mig själv för jag har det
så otroligt bra på många många sätt. I´m blessed.
Jag har otroligt fina vänner, ett, snart två fantastiska och friska barn,
föräldrar som älskar mig, en fin man, självständighet både
ekonomiskt och karaktärsmässigt.
Men det räcker ibland inte när man bor i ett land där man
känner sig som en främling, behandlas som en parasit och
där man ständigt möter människor som är villiga att kapa ens
ben så att man ska stupa medan dom springer förbi en.
Först i mål är det som gäller i Sverige, först i mål, ensam vid mållinjen.
Keep your eyes on the price no matter what it will cost you.
Det sorgligaste är att jag vill inte ens känna såhär.
Jag fungerar inte bra i karaktären olycklig och gnällig med ständiga problem.
Jag brukade vara en förbannat rolig och glad tjej som överkom alla
bekymmer och problem. Som såg ljuset när allting var mörkt och som
även såg till att leda andra bort från mörkret även när hennes egen
börda var väl tung.
Men det är svårt att hitta tillbaka till den identiteten när världen
och människorna har blivit sååååå hård och så intolerant.
Även som kristen känner jag mig som ett utsatt mål som
rör sig i fiendens territorium.
It´s a white man´s world with no space for colours.
Inte ens den förklaringen är rimlig längre.
Kanske för mig och många många andra men vi är
alla utsatta på något sätt, vi känner oss alla utlämnade och ensamma.
Vit som svart, svensk som invandrare, muslim som kristen.
Vi går mot tuffa och hårda tider och ingen lämnas oberörd.
Fuck it!
Jag måste hitta en väg ut. En väg bort.
Såhär kan jag inte leva, såhär kan jag inte fortsätta.
Dom här psykiska sjukdomarna, sorgsenheten, bitterheten och
ondskan smittar som en cancer som sprider sig i kroppen snabbare
än leukemi sprider sig i blodet.
Så frågan är om jag ska komma till freds med tanken att
jag ska spendera hela livet med att analysera mig själv,
Att jag ska ge mig själv en viss tid och sen bara tyna bort.
Eller om jag ska ta den tunga vägen med cellgifter för att
försöka bekämpa skiten som tagit sig in i min hjärna, mitt hjärta och min kropp......
Family business
Jag är helt utmattad....
Utmattad pga att jag dagligen går ut och står öga mot öga mot
skitmänniskor, utmattad pga människors verkar avlas fram av djävulen själv
och Guds barn verkar ha flugit sin kos från denna onda och självdestruktiva värld.
Men mest av allt är jag just nu utmattad pga mina nära och kära.
Utmattad pga att min familj och släkt fuckar min hjärna dagligen.
Om dom inte tävlar om Zarah så tävlar dom om vart vi ska bo.
Den ständiga kampen och den ständiga tävlingen om vems familj som är
bäst, vems kultur som ska styra, vem barnen ska följa, vem vi ska flytta närmast,
vem vi ska spendera tid med, vem vi lämnar Zarah mest hos, vem språk
som ska pratas osv osv......
Jag har två familjer som tror att dom känner mig men sanningen
visar gång på gång att dom inte känner mig alls.
Jag har min egen familj som inte kan acceptera att jag inte vill
vara svensk eller ens känner mig som en svensk och jag har den
andra familjen som tror att jag VILL att allting ska vara svenskt och
att allting ska ske med mitt gokännande och pga min vilja.
Dom må tro att jag är den som är identitetslös pga att jag är
adopterad men mitt i allt så är jag nog den som står starkast i min identitet.
Som vet hur jag vill ha det och som vet att det livet jag lever och det liv jag VILL
att mina barn ska leva, aldrig kommer att handla om etnicitet, färg, kultur
eller härkomst. Det ska handla om att skilja rätt från fel, att vara stark i sig själv,
att tro på sig själv och representera sig själv på allra bästa möjliga sätt.
Jag vill varken släppa mina barn åt det ena hållet eller det andra för den
enda som ska ha någon inverkan på mina barns liv är jag.
Jag är så trött på det här snacket om familj och kärlek, respekt och omtänksamhet.
Jag har bott 20 minuter från våra familjer dom senaste fem åren och
man kan tro att vi bor i olika länder.
Ingen som kommer och hälsar på, ingen som vill göra några
utflykter, ingen som knappt bryr sig eller engagerar sig i vad som
händer hos oss. Ingen som visar något intresse av vad som händer i
Zarahs liv förutom när hon ska slitas fram och tillbaka som en leksak.
Den enda riktiga familj jag känner till är mina vänner,
Mina vänner som alltid ställer upp när jag behöver, som finns till
när livet är väl svårt, som ställer upp och rycker in när tiden är knapp,
som tar sig tid att komma förbi och hälsa på även om vägen är lång, som
är med på gott och ont och vid min sida i vått och torrt.
Det tog oss ett tag att komma hit också, att förstå vart vi har varandra
och att vi alla har unika egenskaper, men vi har åtminstone kämpat
oss hit och vi respekterar varandras olikheter och låter det ej vara ett hinder.
Min egen famij försöker göra mig till någon jag inte är.
Försöker få mig att hata människor för att dom själva dränker
sig i fördomar som dom inte vill rubba på.
Dom försöker förgifta mig med ett ensidigt tänkande och hålla
mig borta från allt sunt förnuft.
Dom tror mitt liv ska gå ut på att offra mig och allt jag
äger och har men om jag så ska kapa banden för gott så ska
jag inte låta någon sänka mig eller trycka in mig i ett fack där
jag inte vill befinna mig.
Nej fy fan vad jag är trött på skiten.
Jag vill bara ta mina barn och dra.
Dra till ett ställe där dom bara kan slappna av och vara sig själva.
Där ingen människa, ingen ondska och ingen girighet kan nå
deras oskyldiga hjärtan.
Hjälp mig att finna ett namn
Sitter här och har precis googlat på flicknamn.
Vill ha något exotiskt, eller åtminstone annorlunda.
Zarah var ju meningen att det skulle uttalas som Tzarah
men det blev ju svenska Sara eftersom ingen verkar vilja säga
hennes riktiga namn även när hon säger det rätt själv.
Så nu vill jag inte ha något som dom kan sätta fel klang på.
Här är några förslag som jag funnit, dela gärna med er om
ni hittar något som ni tycker vore fint.
Teresa, Jaqueline, Antonia, Daniela, Naomi
Leonora, Adriana, Alecia, Celine, Ciara, Lelah
Aminah, Jamilah
En del namn är italienska, en del latinska och några få afrikanska.
Du måste ha en dödslängtan om du ger dig på mitt barn
Adrenalinet kan pumpa snabbt i mina ådror när jag ser orättvisor.
Och desto snabbare pumpar det när jag personligen blir attackerad.
Men aldrig någonsin har någon attackerad mitt barn så jag kunde
aldrig föreställa mig vilka känslor som skulle bubbla upp när den dagen kom.
Idag så åkte jag och Zarah till mina gamla trakter för att hälsa på
mina föräldrar. Innan vi gick hem till dem så stannade vi dels vid en
skogsdunge där vi plockade blommor till mormor och sedan åkte
vi även ner en sväng till centrumet.
Vi hade en mysig stund och allting flöt på bra tills det att vi
stötte på tre ungdomar med en liten hund.
Zarah som älskar hundar ropade vov vov när hunden
gick förbi varav den ena bruden i gänget vänder sig om och
skriker: håll käften ungjävel!!
På två sekunder tände alla stubiner till och jag skrek
att hon skulle komma tillbaka genast.
Hon blev livrädd när hon såg hur hela jag stod och skakade
och när jag gick efter henne för att ta tag i henne så försvann hon
snabbt iväg och det var fanimej tur det.
Att stå och skrika håll käften åt en liten tre-åring, och dessutom
min tre-åring, det händer inte i min värld.
att man inte vet bättre när man är bortåt femton år det
är helt oacceptabelt och tyder på en förbannat dålig uppfostran.
Tur att jag inte fick tag i henne för så arg som jag var och sådan
ilska som jag kände, gud jag hade nog skakat galler om allting hade
fått gå ut över henne. för hon hade förmodligen fortsatt och kaxa om
vi hamnade i en diskution.
Skärrad och irriterad som jag var så åkte jag hem till mina föräldrar
där nästa incident stod på tröskeln och väntade.
Grannarna under började grilla och med tändvätska, vilket är
totalt förbjudet när man bor i lägenhetsmiljö.
Det står till och med i ordningspapprena.
Pappa som inte brukar vara den som klagar sträckte sig över
räcket och sade snällt till och förklarade att det kom upp en grymt
giftig rök på deras balkong och att det inte var okej dels för att man
inte FÅR grilla med tändvätska och för att dom hade sit barnbarn lekandes
på balkongen i alla ångor.
Mannen förstod väl någorlunda men hans satmara till fru
viftade bort pappa som om han vore smuts och sade:
-Jag har grillat såhär på förra stället där jag bodde och
kommer att fortsätta med det. Det är inte dina bekymmer så stick!
SAY WHAT!!!???
Pappa bara gapade och sade att då fick väl ärendet gå till
styrelsen i och med att dom nu fått klagomål från både honom
och grannen men mer eller mindre ger dom fingret och struntat i det.
Jag kunde inte hjäpa att undra hur det hade sett ut om det hade
varit ombytta roller. Om pappa som är invandrare stod och bröt
mot dom svenska etikettreglerna. Då kan jag lova att det inte hade
gått lika diplomatiskt till som det nu gick till för att min pappa är en sansad person.
Det är lustigt och skrämmande hur vidriga människor egentligen blivit
och förmodligen går vi mot ännu vidrigare tider.
All vet, all empati, all respekt är som utflugen ur ett fönster som
stängts igen. Vi går varandra på nerverna och driver varandra till vansinne.
Sen kommer våldet och konsekvenserna och sedan har vi mage
att stå helt oförstående inför samhället som vi skapat.....
En flicka till i familjen
I tisdags så var Can och jag på ultraljud och självklart var vi så
nyfikna igen så vi tog reda på könet.
En till liten flicka blev beräknad till den 22 november.
Det blir ju två veckor innan ungefär i och med att jag ska snittas
så det kommer att ske runt gudmors födelsedag.
När jag kom hem och visade Zarah bilderna och berättade
att hon skulle få en lillasyster så tittade hon på mig med
fundersama ögon och sade:
- Men mamma då!
Jag sa ju att jag ville ha en grön lillebror!
Hahahahaha!
Jag vad ska man säga!
Can och jag hade väl också velat ha en liten pojke men
vem bryr sig när det väl kommer till kritan. Vi vill ju ha fler barn
så vi får hoppas på nästa försök :)
Skulle sjävklart vara kul att ha båda könen men så vidare
vi inte åker till Norge och sorterar spermier för 50.000 så
blir det nog Guds vilja som vi får gå efter och det går mer
hand i hand med min tro i alla fall :)
Zarah blir nog glad oavsett i slutändan för hon ÄLSKAR
verkligen små bebisar, vilket bådar gott för framtiden.
Ingen mamma borde behöva begrava sitt barn
Igår när jag storstädade så hittade jag en massa små
parfymer och figurer som jag fick ärva när min italienska kusin Sara
dog i leukemi. Hon samlade på små söta saker och hade ett helt skåp
fyllt och när hon gick bort så gav hennes mamma mig flera av dem.
Ska lägga upp en bild på dem senare.
I vilket fall så var det för mycket för en stackars gravid kvinna
med hormoner som sprutar åt alla håll.
Jag fick en riktigt gråtattack och satt minst en timme och bara
sörjde och tänke på min älskade kusin som dog så ung som 17 år.
Tagen av en hemsk sjukdom som höll i sig i två år så lämnade
hon ett enormt tomrum efter sig och för mig speciellt som
stod henne väldigt nära.
Min faster födde ett handikappad barn först som nu är 45 men
har en personlighet som fortfarande är som en femårings.
När Sara föddes efter henne så lade mamman stort hopp i henne
och kände att den dagensom hon själv gick bort så skulle det i alla fall
finnas någon som tog hand om hennes första barn.
Men när Sara fyllde 15 så fick hon leukemi.
Första året så trodde dom att hon hade klarat det värsta
och att hon skulle överleva men sen blev hon sämre och tillslut
var hon så sjuk att hon själv hade bett sin mamma om att få dö.
Den dagen som mamma väckte oss och sade att hon hade gått
bort var en av dom värsta dagarna i mitt liv.
och det var även första gången som jag såg min pappa visa
kraftiga känslor och gråta.
Igår kändes det som att hon gick bort bara häromdagen.
Och nu när jag själv är mamma till snart två barn så kan
jag inte komma på något värre eller mer förödande för själen
än att behöva begrava sitt eget barn.....
Vi är lika vidriga här som i något annat land, vi har bara förmågan att sätta finare ord på vårt beteende....
Många som hittar min blogg och läser mina inlägg kanske tycker att jag är
väldigt kritiskt inställd till Sverige och vårt samhälle. Att jag har en naiv
syn om vad som försigår i andra länder och att jag faktiskt borde tycka
att vi har det ganska bra här i jämförelse med exempelvis Afghanistan eller Somalia.
Sanningen är att jag vet mycket väl om vad som sker i alla dessa
krigshärjade länder och alla lände som är styrda av diktatorer.
Jag vet att kvinnor könstympas, våldtas och dödas framför sina
familjer, stenkastat till döds av dom mesta sjukaste anledningarna.
Jag vet att man utan tvekan sätter en kula i barns panna för
att skrämma folk till tystand och lydnad, Jag vet att homosexuella dödas enbart pga
av sin läggning, att vissa muslimska fäder begår hedersmord.
Att muslimska fundamentalister begår grova brott mot kristna etc etc...
Jag vet att många länder inte ens har kommit i närheten av samma rättigheter som vi kan
förvänta oss i Sverige... MEN.....
Vi har inte haft krig på många många år!
När alla andra länder kämpade för andras rättigheter behöll vi
vår neutrala ståndpunkt som i slutändan inte var så neutral som man kan tro.
Vi har inte fattigdom, misär, vatten och matbrist, vi har inte alla
dom problemen som gör att ett land stannar i utvecklingen och
sätter sitt land och folk tillbaka till en stenålder där mänskliga rättigheter
inte får plats.
Men vi har många många aktuella och liknande problem i Sverige
och att vi väljer att blunda för dom, klappa oss på ryggen och
sätta oss på en pedistal, det gör mig fly förbannad och nästintill knäpp.
Vi har människohandel som sker genom thailändskor som
säljs genom "massagesalonger". Kvinnor som ägs av män som
utnyttjar deras rädsla för att leva ett ännu värre liv än i deras hemländer.
Vi har traffickingoffer som säljs till högt uppsatta män som för
rätt pengar kan förgripa sig på både barn och unga tjejer som
kommit hit genom kidnappning eller löften om utbildning och ett bättre liv.
Vi har ett skapat ett paradis för pedofiler som även om dom åker
fast, snabbt är ute igen för att priset för barns rättigheter är lågt och
du i princip kan välja och vraka i brott du kan göra mot dem.
Vi har läkare som får behålla sina jobb trots att dom varit
dömda för grova brott och det kan inkludera allt från hustrumisshandel
till sexuella trakasserier.
Homosexuella, invandrare och kvinnor misshandlas och trakasseras på hög
nivåoch har fortfarande svårt att få jobb pga dessa omständigheter.
Man belastar kvinnor för att föda bar, invandrare för att ha fel namn
och homosexuella för att ha en smittsam läggning.
Vi säljer vapen till krigshärjade länder men klagar på att vi får
ta hand om resultatet, förhandlar med länder som vi rackar ner
på för att dom inte delar vår vision men så länge vi har det
bra i Sverige så går det jättebra att ligga med fienden.
Dessutom kan vi ju uttnytja dom asylsökande till att plocka
bär eller städa för 20 kr i timmen. Det är ju i alla fall bättre än
vad dom hade i sina länder eller hur?
Nej du, man måste vara blind för att inte se att även i ett
perfekt land som Sverige så har vi enormt mycket att arbeta med.
Vi måste sluta kalla svenska pedofiler för psykiskt sjuka och svenska
män som våldtar för missförstådda medan vi säger att invandrare som gör
det gör det pga av sin kultur, vi måste sluta säga att det är mer okej att
uttnyja fattiga kvinnor från Thailand för att dom inte vet bättre och gråta
över svenska tjejer och alltid utmåla dom som offer som blivit
drabbade av mångkulturen, vi måste sluta säga att svenska kvinnor som
blivit slagna gått i i en dörr och invandrarkvinnor som städar hemma är förtrycka.
Vi måste sluta anklaga invandrare för att vara svenskfientliga varje
gång som det sker ett brott mot en svensk och svenskarna för att försvara sitt
land varje gång en invandrare utsätts för samma sak.
Vi måste börja tala klarspråk och sluta lägga fina ord och förklaringar
på varför just vi bryter mot mänskliga rättigheter dagligen.
Sluta gömma oss bakom fina termer och psykologiska förklaringar.
Istället för att rensa i andras bakgårdar och peka på saker som enbart
dess ägare kan ta ansvar för så är det dags att börja rensa i vår egen.
För fler självmord, brottsoffer och psykiskt förstörda människor väntar runt
Sveriges hörna också......
Jag har en nyvunnen respekt för taxichaufförer
Jag har varit inne på samma tänk som alla andra när
det gäller taxichaffisar. Att dom oftast är otrevliga och bittra
och för att inte tala om deras ibland vårdlösa beteende i trafiken.
Men sen min man tog taxikortet för att casha in lite extra
på helgerna så har hans berättelser om vad han utsätts för fått
mig att beundra chaufförerna för att dom inte har ihjäl människor.
Under loppet av den sketna månaden som han har kört så
har han blivit sönderriven av en tjej, kallad för horunge, haft folk
som försökt ta springnota, nerkissade kunder, kunder som fällt
rasistiska kommentarer, kunder som försökt trycka ner honom
och få honom att känna sig dålig för att han kör taxi etc etc etc....
Tråkigt nog så är min man redan väldigt dåligt inställt till
människor över lag i vårt samhälle och det är som han säger:
Avskydde man människor innan så är det nog inget i jämförelse
till vad man gör nu.
Personligen vill jag inte att han ska jobba helger.
Speciellt inte när dom värsta händelserna som har skett
har skett på kvällar och nätter.
Jag kan knappt sova förrän han är hemma och ibland
har jag en vidrig känsla av att han kanske inte kommer hem och
att någonting har hänt honom.
Vad människor tar sig rätten att göra när de tror att
dom är överlägsna eller när dom är fulla det är helt otroligt.
Och det tragiska är att dom är minst lika vidriga nyktra som påverkade.
Den enda skillnaden på nätterna är väl att människor med
mindre kurage vågar visa sin djävulska sida lite mera när dom
fått ett par glas i sig. tydligen är det socialt accepterat i Sverige
att bete sig som en idiot och tänja på både lagar och
mänskligt beteende bara man är på fyllan.
Idag tog jag med mig kunden hem.....
Idag hade jag den mest vidrigaste kunden och för första gången
så hamnade jag faktiskt i en riktigt känsloladdat diskution med en kund.
Eftersom det ofta kliver in kunder som vill ta ut hela sin dåliga dag
över en och vi som servicepersonal är en av dom mest utsatta
på arbetsmarknaden så har man vant sig att försöka ta
dessa människor med en nypa salt och låta dom hållas.
Men idag var det annorlunda för mannen, som egentligen skulle
köpa skinka av min kollega, gick till nästintill personangrepp och
där går definitivt min gräns.
Min kollega som är ganska ny blev först attackerad av honom för
att han var förbannad över att vår naturliga väddöskinka hade
en annorlunda look och han trodde att det var något fel på den.
När hon bad mig förklara för honom varför det var så, så
fuckade han ut och sade åt henne att han minsann inte köper
mina billiga ursäkter och började snacka skit om mig.
Då brast alla hämningar för mig också och jag sade åt honom
att om han hade något att säga så kunde han minsann säga
det till mig ansikte. Varav han började skrika på båda oss som
en galning som precis hade släppts ut från ett psykhem.
Hela charken stannade upp och tillslut så gick han vidare.
Adrenalinet pumpade runt i kroppen och jag var
så jäkla upprörd och förbannad i flera timmar efter.
Man borde förvänta sig att människor ska bli upprörda
om dom behandlas dåligt, bli upprörda över att barn svälter
eller att människor dödas dagligen men nej nej nej....
Här i Sverige så blir vi upprörda och bryter ihop för att vi
inte tycker att skinkan ser bra ut, eller att kycklingen på kupong
råkar vara slut, eller för att vi får vänta mer än en sekund innan
någon personal ser och servar just oss.
Oh my goooooooood!!!!!!!!!!!
