La madre e il padre

Låt mig berätta om mina fantastiska och ibland knasiga föräldrar :)

Mamma och pappa träffades när båda jobbade nere i Västerås.
Pappa jobbade på en resturang och mamma på banken som han alltid växlade
pengar på. Mamma berättade att hon fick sina aningar att han var intresserad när han
alltid valde hennes kö oavsett om den andra var tom. Dock undrade hon väldigt länge
om det var henne han fallit för eller alla pengar som hon satt och räknade när han
brukade komma in på banken. På den tiden så hade man alla pengar liggandes
synligt. Det var tider det!

Pengar eller inte, dom föll handlöst för varandra och gifte sig strax efter.
Pappas krav på giftemål var att de skulle gifta sig på hans födelsedag.
Förmodligen för att undvika det klassiska bråket om glömd bröllopsdag.
Så de gifte sig på en onsdag den 23 april, mot mormors förfäran.
Mormor och morfar var superkristna och jobbade mycket i kyrkan.
Pappa hade dock inte lätt med mammas familj. Det var mycket protester
mot deras förhållande i början. Inte skulle en vindruvs-stampare, som vissa
släktingar kallade honom, komma och gifta sig med deras fina svenska flicka.
Men precis som Can och jag så gick de emot alla fördomar och gifte sig,
adopterade 2 underbara barn ;) och blev rätt framgångsrika.
Kanske var det där som skon klämde. Att deras förhållande höll och
att deras liv innehöll glädje och framgångar medan andras förhållande
brast och präglades av olycka och problem.


FAR

Pappa, han är en rolig filur han. Han är alltid glad och skojar för fullt.
Precis som en italienare ska vara. Vi vet vem som kommer bli Zarahs bästa
kompis om nåt år i alla fall. Denna 65-åriga man är outtröttlig.
Pappa tillhörde den första generationes invandrare och kom hit för snart
fyrtio år sedan. Hans första boende var i Dalarna. Tror ni att svenskarna
fick sig ett gott skratt när han flyttade ner till Stockholm. Han pratade en kass
svenska men en utmärkt dalmoa (eller vad man kallar deras dialekt för)
Han har jobbat på alla möjliga italienska resturanger och på en resturang så har
han tom serverat åkandes på rullskridsko. Vaddå studio 54 old school!

Jag har alltid haft en enorm respekt för min kära far.
Han drev två framgångsrika service-rörelser och jobbade konstant för
att Mattias och jag skulle få ut det bästa av livet.
Min pappa kunde jobba dygnen runt men så fort han var hemma så drog
han iväg med oss och hittade på massa roligt. Jag såg honom aldrig ligga på
soffan och titta på tv som andra papperna gjorde fast de bara jobbade hälften
så mycket som min. Han renoverade alltid något nytt på huset och hittade
ständigt på nya projekt. Han var dessutom alltid på bra humör.
Dom gångerna vi lyckades göra honom arg då visste man att man verkligen hade
gjort bort sig. För pappa blev nästan aldrig arg.
Min pappa satte inga hårda regler för oss men dem som han satte var bra
i längden. Jag skulle aldrig ha fått klä mig eller sminka mig som dagens barn
gör idag. Och han lärde mig att självrespekt var något värdefullt.
Min pappa rökte inte och drack knappt, så ni kan gissa vem jag är mest lik.
Jag flyttade till Italien när jag var arton med en idiotisk kille.
Gick emot all min fars önskningar men när jag fuckade upp så stängde
han resturagen och flög ner och hämtade mig samma dag som jag ringde.
Min pappa har sett till att jag är trygg livet ut på alla sätt.
Det finns ingen tvekan om att han skulle ta sitt eget liv för att rädda mitt.
Det finns ingen tvekan om att han är världens bästa pappa och morfar.
Det finns ingen tvekan om att jäg älskar honom till döds, trots att jag
aldrig nämner detta till honom.

Mor

Mamma och jag lekte katt och hund i många år.
Jämfört med min pappa så hade jag noll respekt för henne under många
många år. Vad jag glömde var att hon också offrat mycket för oss.

När jag började skolan och det blev ett faktum att det inte skulle vara
en dans på rosor att vara den enda mörka i en helsvensk skola, så
kom mamma till skolan och hade en liten undervisning.
Hon drog med massor av saker från Sri-Lanka och förklarade för
alla eleverna vad innerbörden av adoption var. Hon visste vad hon
gjorde för att dessa elever gjorde mig aldrig något ont efter att de hade
fått denna kunskap. Dom var tom överbeskyddande.
Jag minns när jag satt på skoltrappan en dag och tydligen såg lite ledsen ut.
Då kom hela klassen springandes och frågade mig:

Linda vad är det? Är det någon som har sagt svartskalle till dig?
Ska vi slå dom?

Hur söta som helst. Ni ser vad man kan göra med lite undervisning.
Det finns en anledning varför man alltid kopplar rasism med okunskap,
trångsynthet och ignorans.

Min mamma skjutsade mig och min bror till träningar och tävlingar
sju dagar i veckan. Hon satt där och väntade i tre timmar för att sedan
skjutsa oss hem. Hon gick på nästan alla skolmöten och visade stort
engagemang i våra liv. Stackarn har haft sina egna problem men nu i efterhand
och som nybliven mamma så kan jag verkligen förstå vad hon gick igenom.

En gång så jagade hon en brevbärare som hade hoppat på mig och min
bror med massor av rasistiska ord, fyra kvarteér och fick honom sparkad.
Ja det var tufft på den tiden också. Jag tror jag var sju år och min bror var tre.
Vi satt och lekte på gatan när en vuxen man kom och skrek åt oss att vi
invandrare tog våra jobb. Kul att han ansåg sig vara så inkompetent att en
tre-åring kunde ta över hans jobb. Men så var det. Stackars mamma!
Hon var helt knäckt efter den händelsen. Jag tror inte hon klarade av att
inse vilket hat som vi kunde utsättas för.

Trots detta har min mamma fått tagit smällen för alla rasistiska påhopp
och misshandel som man har råkat ut för genom åren.
Jag vet inte om jag straffade just henne för att jag kände att hon tillhörde
mina fiender eller för att jag inte vågade skrika lika mycket på pappa.
Men både mina föräldrar har över lag fått ta många av smällrna för mitt hat
mot samhället och människor. Dom hade det inte lätt med mig enda fram tills
jag var 20 år. Förhoppningsvis förstår de omständigheterna och
förhoppningsvis förstår de att jag inte längre bär allt detta hat längre.
För i slutändan så har det gjort det mesta som föräldrar kan göra.
Det har älskat mig ovillkorligt och de har stått vid min sida i vått
och torrt. Och man kan inget annat än att älska dem för det.
Ingen förälder kan någonsin bli perfekt men faktumet att dom försöker
gör att de aldrig är långt ifrån!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0