Dear beautiful friends...
Vi är på väg in i mörkare tider!
Livet håller på att bli hårdare och många människor går en tuff framtid till mötes.
Vi blir sjukare, mer ensamma, mer stressade och mer psykiskt instabilla.
Samhället med allt vad det innebär tar kål på den lilla livslust vi har kvar
och bakom varje hörn väntar bara mer hat och mer svek.
Detta är ett resultat av tänket vi och dom.
Och detta är reslutatet av tänket JAG JAG JAG!
Och vägen har inte varit enklare för mig.
Jag har dock en fördel som många inte har.
Och det är att jag är otroligt stark.
Men min styrka på sistone har bottnat i en enda sak och
det är i det otroliga stödet som jag har fått från mina vänner.
Utan mina vänners stöd så tror jag att jag vid det här läget hade
suttit med tvångströja på något mentalsjukhus.
Allt bullshit som jag har fått stå ut med dom senaste åren
har inte varit humant mot mitt redan stressade sinne.
Men varje gång som jag splittras i tusen bitar så är mina vänner där
och plockar upp bitarna så att jag kan falla på plats igen.
Blod är inte alltid tjockare än vatten och det har mina vänner bevisat
om och om igen.
Dom står mig nära likt systrar och bröder.
Dom är mina ögon när jag inte kan se, mina öron när jag inte längre
orkar lyssna, mitt samvete när min hjärna checkat ut.
Och för varje liter blod min kropp förlorar så är dom där
och pumpar in sitt eget blod så att jag ska hålla mig vid liv.
Vissa av er har funnits vid min sida i hälften av mitt liv,
andra klev precis in genom min dörr.
Men oavsett tid så är ni alla lika ovärderliga.
Vi har många många år att se fram emot och oavsett vad
framtiden bär med sig så ser jag fram emot att möta
både utmaningarna och dom lyckliga stunderna med er vid min sida.
Massor av kärlek till er alla!
(John, Samira, Maria, Christine, Archana, Sudath, Sara)
Trust in love
Kärleken är nog den galnaste berg och dalbana-resa som vi
någonsin klivit på.
Kärleken är en kaosartat storm som bara blåser in
och sveper oss iväg mot ställen vi aldrig trodde vi
skulle befinna oss på....känslomässigt.
Vi hatar, vi älskar, vi föraktar, vi beundrar,
vi lämnar, vi kommer tillbaka, vi känner allt,
vi känner inget, vi vill gå, men samtidigt stanna,
vi förlorar hoppet, men med tiden kan hoppet finna sin väg tillbaka.....
Family is a bitch, and bitches ain´t shit.....
Den tomma delen av mig har på sistone känts tommare än någonsin.
Tomheten finns där med all sin kraft och all sin smärta och
på sistone har mitt begär att få åka och leta efter min mamma
känts stort, tungt och förödande då jag bär med mig dessa
tankar och den här längtan dagligen.
Jag har på alltid trott att begäret kommit pga att jag fått barn
och att känlsan över att få finna sina rötter och hitta sin biologiska
mamma blivit starkare för att man helt plötsligt stirrar in i två
små änglars ögon som man kan identifiera sig med.
Men tragiskt nog så inser jag att jag gärna vill finna min familj
för att jag känner en stark brist på familjekänsla här i Sverige.
Gudarna ska veta att mina adoptivföräldrar är dom bästa föräldrar
man kan tänka sig och det finns inte en dag som dom har tillägnat
utan att tänka på mig eller se efter mig. oavsett om jag var 3 år eller 23 år.
Men vi är olika, vi har olika värderingar, olika synsätt.
Och vissa av basvärderingarna leder till en splittrad familjekänsla.
För när man inte kan prata med öppet hjärta med sin famij eller
känna den där 100% samhörigheten så lämnar det en tom yta i relationen
som skapar en spricka.
En spricka som man så ofta finner i familjer oavsett om man har
blodsband eller inte. Familjerelationer är komplexa.
Men sen kom nästa problem när jag och min man fick barn.
Jag insåg att jag hade klivit in i nästa komplexa familjerelation.
Relationen där jag var tvungen att faktiskt komma till insikt att
blandningen mellan en syriansk familj, min familj och mig blev
en katastrof av dess like.
Syrianer (dom allra allra flesta) vill inte bara bo nära varandra, dom
vill bo på varandra, om inte i samma hus så i huset brevid från sin mamma.
Dom vill att deras barn ska gifta sig med syrianer, att dom ska leva
som syrianer och dom har väldigt svårt att acceptera att någon annan
kultur träder in. För då späds deras rötter ut som jag så fint fått höra.
Nog för att det finns många patriotiska tankesätt bland många folkgrupper
men om man har den synen, varför i hela friden gifta sig med en människa
från en annan kultur?
Varför sätta henne eller honom som syndabock för att hon eller han
har kommit och "spätt ut" rasen, varför tro att man kan ta in en annan
människa från en annan kultur och säga:
Vet du vad, från och med idag så är det dags för dig att radera
den du är för den du är duger inte.
Alla människor lika värde är den enda princip som jag
står bakom och fast vid till 100%.
Varken min man, min famij eller hans familj kan ändra på det
eller ta ifrån mig den principen.
Så när jag kliver in och inser att jag delaktig i en familj som
aldrig skulle kunna tänka sig att se sina barn med en
mörkhyad så blir det sjukt komplext. Vilket leder till att jag
i desperation börjar hitta en väg ut från dessa relationer.
Det är inte så att min mans familj är onda, absolut inte.
Vi har för det mesta haft en bra relation och hans mamma, min
älskade svärmor har alltid haft ett stort hjärta med plats för
mig och hon har aldrig aldrig lagt någon vikt på min hudfärg.
Men min man och hans syskon, har en sjuk snedvriden bild på
andra etniciteter, och vi ska inte ens tala om hans släktingar som
ursäkta uttrycket, med deras mentalitet från 1800-talet
känns som direktimport från en bondehåla.
Herregud alla har vi fördomar och alla har vi våra
orsaker till våra fördomar men när man väljer
att säga att man aldrig kan tänka sitt barn med vissa
etniciteter så är man rasist och hur man än förskönar det
och försöker bädda in det så är budskapet där klart och tydligt:
Min ras är bättre än din, du duger inte.
Som sagt, vår familjerelation är sjukt komplex.
Så komplex att jag bestämt mig för att ta avstånd från alla.
Jag har gått omkring med en känsla att jag förråder mig själv.
Att jag sålt mina principer och mina värderingar för ett billigt pris.
Att jag förlorat en del av mig själv och tagit mig tillbaka till ruta ett.
Jag har fan kämpat hårt mot rasismen i mitt liv, den har tagit
det bästa från mig, skapat kaos och stulit en stor del av mitt liv.
Men aldrig någonsin trodde jag att den kampen skulle fortsätta
i mitt privata liv, mot min egen familj.
Jag vill inte säga att vissa etniciteter inte passar ihop.
Jag tror fortfarande på att broar kan byggas mellan
alla kulturer och så vida det lyckas eller inte har mer
att göra med kulturernas personligheter än själva kulturen.
Men jag jag har en stark känsla av att jag håller på att
mixa olja och vatten och mixen är på väg att gå åt helvete.
Så jag har beslutat att köra mitt eget race.
Jag ställer mig starkt bakom mina principer och jag tänker
inte rubba dom en milimeter.
För ärligt talat, ingen människa är värd förlusten av sig själv.
Vi lever i en tid och i ett samhälle där vi har rätten
att ta kontroll över våra egna liv och äga våran egen frihet.
Mitt liv är för kort.
Tiden rinner ut.
Jag vill inte vakna upp en dag, gammal och grå och inse
att jag förlorade allt tid på att försöka kompromissa bort mitt liv
och den jag är!
Mina familjer kan fortsätta leva i sina fantasivärldar.
Cans familj såsom min egen.
Dom kommer alltid vara en del av mitt liv men mer eller
mindre beroende om dom någonsin kommer till insikt
med hur livet faktiskt ser ut och hur jag faktiskt fungerar.
Mitt liv är här och nu, med mina döttrar och mig i fokus.
Åldras med värdighet....
Hur känns det att fylla trettio??
Ja den frågan har jag fått ungefär tusen gånger både innan och
efter att jag fyllde trettio år igår!
Och ja...hur ska det kännas?
Förvänats jag ha en ålderskris?
Ska jag ta upp anteckningsblocket och checka av allt som jag
borde ha gjort innan jag fyllt trettio?
Eller borde jag kanske börja älta mitt liv?
För det är ju det vi kvinnor (även män) förväntas göra så fort vi kommer
över 30-sträcket. Och gud bevare mig för 40-sträcket!!!!
Och visst kanske min avslappande attityd beror på att jag redan kan
göra så här vid 30-års åldern:
Levt livet - check
Bott utomlands - check
Haft fler än en relation - check (5 långa)
Jobb - check
Bostadsrätt - check
Egen bil - check
Gift - check
Barn - check
Hund - check
Volvo - check (den är dock såld)
Men erkänn att det är löjligt!
Har vi en enda sak som saknas på denna lista så förväntas vi hamna i
någon slags påhittad och panikartad ålderskris som bara är till för att
sälja på oss ännu mera lyckopiller och psykologiböcker!
Handen på hjärtat!
Vilken 30-årig kvinna skulle hellre gå tillbaka till en femtonårig,
självmordsbenägen tonåring som suger åt sig allt som samhället
säger åt dom att göra och vara. Tiden då man tyckte att hela världen var emot
en och var den ej emot en så bar man i alla fall dess problem på ens axlar.
30 år!
Ja jag är trettio år och har aldrig funnit mig på en mer harmonisk plats än
vad jag gör just här och nu.
Jag är gammal nog att veta att man hellre ska ha få bra vänner än tusen på face-book!
Så min vänskapskrets består av dom mest fantastiska individerna som man kan önska sig.
Jag är gammal nog att veta att min lycka skapas genom mig själv och inte
genom en man, även om en man kan vara fin att ha vid sin sida.
Observera vid sin SIDA, inte över och inte under.
Jag är stark nog att inse att mina livserfarenheter och tidigare problem,
doesn´t break me, they make me!
Jag är tryggare i mig själv, lugnare, mer i balans med allt som händer
runtomkring och försöker ta konfliker med en klackspark och
inte med aggressiva utbrott som förut, även om dom kan komma för stunden.
Jag är ju fortfarande en mix av åtminstone EN hetlevrad kultur :)
Faktumet att jag ser äldre ut är inte heller något jag gråter över.
Välkomnar mina äldre drag då jag som kvinna från ett asiatisk ursprung
har en förmåga att se ut som en bebis med smink.
Trots två barn så måste jag fortfarande vifta med legget till höger och vänster.
Det enda jag vill är att se äldre ut!
Och mina barn håller mig vacker!
Känner mig betydligt mer kvinnlig sen jag blev gravid.
Så nej, ingen ålderkris här!
Bara en öppen dörr som välkomnar ordet "att åldras med värdighet"
Blogg nr 3
Jag ha öppnat en ny blogg...hahahahaha.
Som att två st inte räcker :)
Men denna kommer handla enbart om samhällsproblem,
debatter och övriga världen.
Så denna blir lite mer underhållande och den
andra djup och filosofisk..hehe!
Kommer nog lägga över dom viktiga inläggen
så att dom finns på båda hemsidorna så man slipper
underhålla den andra så mycket och hittills är det
mest gamla analyser som förts över till den nya bloggen
men kika gärna in om ni vill:
www.liberty.blogg.se
Tomma ord och falska löften.....
Jag antar att ni alla är familjära med situationer där man slänger
iväg tomma löften och flyktiga ord sagda av vänlighet mer än verklighet.
Oftast gäller det situationer där man stöter på en gammal klasskamrat
eller någon från ens förflutna.
Man pratar snabbt om hur länge sedan det var man sågs och att
man borde återuppta kontakten och ta en fika nån gång.
Men när man skiljs åt så inser man att man inte ens har kvar
varandras nr och att dom uttalade orden var en artighet i brist på annat att säga.
Men sen kommer det till en punkt då dessa löften som ej hålls
och dessa tomma ord är allt annat än lovade pga vänlighet.
När löften blir till svek och där människorna bakom löftena
inte är ytliga bekanta utan familjer, vänner, älskade,
ja med andra ord människor som du starkt håller av.
Jag har imponerats många gånger av just vänner som sviker en.
Vänner som smiter ut genom bakdörren i hopp att man inte
ska märka att dom går.
Och det är just den typen av feghet som för stunden gör mig otroligt
förbannad men som med tiden bara får mig att tacka gud för att jag
blev av med dom.
För det finns inget som får mig att tappa respekten för en människa
som när dom inte står bakom sina egna gärningar.
När dom urskuldar, bortförklarar och skönmålar deras brist på ansvar.
Alla relationer som man skapar med andra människör medför ett ansvar.
Man har en skyldighet att vårda och se efter relationerna likt en ros som ska hållas levande.
Och om man en dag vaknar upp och inser att man inte har tid att vara i en
relation, att man inte har ork eller för att man av någon anledning inte
finner relationen givande längre, då tar man tjuren vid hornen och
förklarar det till den personen som man är på väg att lämna.
Oavsett om det är vänner, familj eller ens älskade.
Som en vuxen person till en annan.....
Girlfriends!
Vad är bättre än sanna tjejkompisar när man befinner sig på ett sjunkande skepp?
Älskar Älskar Älskar mina tjejer!!!
Oavsett om det är Maria som kommer hem till mig mitt i natten när jag får ett
nervsammanbrott, eller om det är Samira som alltid lämnar peppande meddelande
på telefonen och på bloggen eller Christine som alltid lånar ut ett öra som lyssnar så är
summan av det hela detsamma. Ni är helt fantastiska och ni äger mitt
hjärta och min tacksamhet till 100% ....
Ni står mig nära likt mina barn och jag kommer aldrig kunna uttrycka
min tacksamhet över allt som ni gjort och som ni gör för mig.
Jag kan inte annat än att önska alla världens människor samma tur
som jag har haft när jag träffade er och skulle jordens alla människor
bara kunna ta del av 10% av omtänksamheten som ni ger så kanske
världen skulle se lite mindre ensam ut.
I love you ladies!
Jag älskar när människor tror att dom kan ta det jag har ifrån mig....
Då och då har det hänt att jag släppt garden och tagit bort
tegelstenarna på muren som jag byggt runt omkring mig.
Och då och då har det hänt att fiender som jag trodde var mina
allierade lyckats smita förbi och inta mitt liv.
Och under tiden som jag vänder mig ut och in för
att ge dom allt jag äger och har i emotionella känslor och
i materiella ting så har dom fullt upp med att kämpa för att suga ut den
sista blodsdroppen ur min enligt deras önskan, snart livlösa kropp.
För även om vissa gör det medvetet och andra faktiskt gör det omedvetet
så finns det alltid människor i din närhet som gör dig illa.
Som försöker förändra vem du är, ta ifrån dig din identitet och
som försöker få dig att känna dig till freds med att förändra dig enligt deras
levnadssätt, tankesätt eller standard.
Och det kommer alltid finnas "moments of weekness" där du faktiskt
försöker göra dessa människor till lags. Där du förlorar vem du är
för att du vill vara dem du älskar till lags.
Fast innerst inne kommer sorgen efter förlusten av dig själv alltid
vara större än glädjen över att få bli älskad av den som ville att du skulle förändras.
För en sann person i din närhet skulle aldrig kräva att du förändrades
utan skulle älska dig för den du är, ovillkorligt.
Många, alltför många, har spottat på mitt liv.
Några människor har lyckats komma så nära att dom haft
möjlighet att börja plocka små små bitar från mitt inre.
Sakta men säkert har dom plockat isär mig och en dag har jag
bara vaknat upp och insett att jag är trasig.
Och trasig har jag varit. I långa och många perioder i mitt liv.
Det finns många lägen där jag fått erkänna nederlag och
ge mina fiender vinst.
Det finns lägen där människor vandrat ut ur mitt liv och
åstadkommit precis vad dom kom in för.
Men vad människor inte inser är att efter all drama, efter
allt kaos som jag har haft i mitt liv så har jag blivit en ingenjör likt ingen annan.
En byggnadskonstruktör som inte är av denna värld.
Så lika snabbt som man rivit ner mig, lika snabbt bygger jag upp mig.
För min livs största lärdom i livet, livets stora gåta att lösa för att
finna styrka att resa sig upp när man är nere på knäna,
är att inse att när människor hatar dig så är det för att du har
något stort som dom så girigt vill ha.......
Spårlöst - Sri-Lanka
Såg Spårlöst igår och det var lite extra viktigt att se detta avsnitt för
det var en kille som skulle återförenas med sin mamma och bror i Sr-Lanka.
Jag har ju också en riktigt bror kvar i Sri-Lanka.
Killen på bilden, han som var deltagare, är så otroligt lik min
bror här i Sverige. Riktigt kopia!
Han var mer lik min bror som också är adopterad från Sri-Lanka än
sin tvillingbror som han fann i Dubai.
Skrämmande likt var det faktiskt!
Tårarna kom ju som vanligt när han fann sin familj.
Speciellt mamman som t om svimmade när hon träffade honom.
Jag har funderat starkt på att söka till programet själv.
ska kolla med mina föräldrar om dom har min mammas personnummer
och lite mer info för det måste man skriva när man ansöker.
Vore toppen om möjligheten kom till mig då jag missade resan
som jag skulle gjort nu i december då jag blev på smällen istället :)
En lycka det också men jag blir mer och mer angelägen om
att söka upp mina rötter och få sinnesro med mina frågor.
Många säger att det är normalt att man känner ett starkare
behov när man får barn själv och helt plötsligt tittar på någon som liknar en.
Nåt man inte kunnat göra innan.
Zarah kompletterar många pusselbitar och så kommer nästa barn att göra.
Men jag tror att den allra sista destinationen på resan är att få sätta min
fot i mitt hemland, möta mitt folk, känna doften av frihet och
känna hur ett land faktiskt kan vara en del av mig.
Bara tanken att vandra längs gator med människor som man
känner en samhörighet med får mig att vilja åka här och nu.
"home sweet home"
Followers and leaders
"It´s easy to blame the followers for following the wrong path.
But the real blame is on the leaders who are leading them the wrong way"
I love loving you and I hate hating you
Love love love...confusing, mindblowing, complicated love.....
Oavsett etnicitet, kultur, ursprung, status och bakgrund så kan
vi nog enas om en sak i alla fall.
Kärleken är inte lätt, speciellt inte den äkta kärleken!
Min man kom och hälsade på mig på jobbet ikväll.
Och när jag stod där sönderstressad, höggravid, med ont i ryggen
och med en arbetsdag och kunder som inte var av denna värld så
blev jag nästan gråtfärdig av lycka när han stod framför mig och
hade svängt förbi under sin paus för att säga hej.
Jag förvandlades till en rörd och väldigt känslosam gravid kvinna
som fann denna gest från sin underbara man helt bedårande.
Och det roligaste är att bara för en vecka sedan så hade jag
kunnat skriva 500 inlägg på hur arg och förbannad jag var på honom.
Visst är kärleken lustig!!??
Så är det när man växt ihop.
Trots att vi bara varit tillsammans i knappt fem år så har vi
hunnit flytta ihop, gifta oss, få ett barn och snart ett till, plus skaffa hund.
Vi har hunnit komma in i en vardag där saker och ting ibland tenderar att
bli lite trista och ibland trycker stressen och pressen på för att få allt att
fungera och klaffa.
Ibland gör man misstaget att förlita sig på att saker och ting ska lösa sig
på egen hand eller att förändringar som barn eller giftemål ska
få saker att ordna sig men vad vi kärlekskrankar glömmer är att
det enbart är upp till oss som par att hålla kärleken vid liv.
Det är vi som ska tända lågan när den är på väg att slockna.
Can och jag har haft många broar att korsa.
Många fördomar att övervinna och en del kulturkrockar att kämpa emot.
Vi är så olika men ändå så lika och när vi glömmer att vända
batterierna åt rätt håll och två minus står och sliter mot varandra
så tenderar vi att få kortslutning!
Men så är det i relationer och är man inte medveten om att
det finns berg och dalbanor så har man inte i en relation att göra.
Om man letar efter grönare gräs på andra sidan så fort
man hamnar i en svacka så kommer man förmodligen att
spendera hela sitt liv med att byta relationer och partners.
Det finns tider jag velat gå, men fler tillfällen som jag velat stanna.
Det svåra med mig är att jag är en väldigt självständig kvinna och
ibland tenderar jag också att visa just hur oberoende jag är.
Jag får snabbt upp garden och det kan dröja länge innan jag släpper
ner den. På det sättet är jag väldigt manlig.
Jag visar sällan starka känslor så när vi blir arga på varandra så
står vi på varsin sida och spelar kalla och oberörda.
Riktiga träskallar kan vi vara när det kommer till konflikter :)
Ingen tar första steget tillbaka!
Vi måste lära oss att ta tillvara på allt fina vi delar.
Att komma ihåg den starka och stabila grund vi skapat
när vi befinner oss på villovägar.
För i slutändan är kärleken stark och avsikterna goda.
Det finns ingen som skyddar och älskar sin familj så mycket som min man.
När det väl gäller så finner jag honom vid min sida och jag vet
att han alltid är mig trogen och lojal för familjen är nummer
ett för honom, likaså för mig.
Oavsett motgångar eller medgångar så känner jag fortfarande
i mitt hjärta att han är " the one"
Och jag vet att han känner likadant.
Så varje kväll i mitt huvud, i mina böner, så ber jag om
ett livslångt liv tillsammans, friska själar,
hela hjärtan och en rad lyckliga dagar med underbara
barn och en underbar omgivning!
Heavy bagage
Jag känner många människor som dagligen går omkring med
alldeles för mycket bagage.
"many people don´t travel light"
Ryggsäckarna blir allt tyngre, orken allt sämre och ibland undrar
man om människorna som ständigt reser runt med all
denna tyngd på ryggen, någonsin får stanna och lätta på bördan.
Ifall dom någon gång får stanna, lasta av och slå sig själva till ro.
Eller är det en ständigt flykt genom livet som bara har döden som slutstation?
Oftast är det dessa människor som spenderar hela sitt liv till att
göra skillnad i världen och inte bara i sin egen vardag.
Medan dom största såren läker så helar dom ofta andra.
Och längs vägen lämnar dom sällan sig omgivning oberörd.
Men är det meningen att människan måste möta hårt lidande
och misär för att bli eldsjälar som sedan hjälper andra själar upp?
Det känns fel samtidigt som vi ofta ser att människor som har
haft det alldeles för lätt i livet oftast har svårt att se till andras misär.
Ibland önskar jag att jag vore orörd.
Skyddad från verkligheten och att jag kunde sväva omkring i
ovisshet precis som många många andra.
Att jag kunde bry mig om i-lands problem och gnälla
över vardagliga och ytliga problem istället för att driva omkring med
världens problem över mina axlar.
Samtidigt som det är den delen av mig som upplevt tragedier som
tar fram det bästa av mig, Den kanske mest beundransvärda delen.
Den som inte gör mig till en i mängden och den som
reagerar när alla är handlingsförlamade, den som tänker när
alla slutat tänka, den delen som öppnar sina ögon när andra blundar.
Så kanske vårt bagage i slutändan blir lätta vikter.
Kanske det är meningen att vi ska bära dessa tyngder
så att vi kan använda vår erfarenhet och styrka till att bära andras?
Det kanske är en svensk sed jag borde lära mig.....
Säga vad man vill om invandrare och våra kulturer men en sak är lika
säkert som att gräset är grönt och det är att vi är otroligt generösa och givmilda.
Våra hem står öppna för andra som seven/eleven och vi går oftast
efter uttrycket: Det som är mitt är ditt.
Mitt barndomshem var väldigt italienskt och stod alltid öppet för
omgivningen oavsett om det var vänner eller släkt.
Våra vänner sov, åt och lekte alltid hemma hos oss och
det var naturligt från vårat håll att man gjorde så.
Tyvärr var inte fallet detsamma när vi skulle hem till andra.
Hemma hos våra vänner blev man uppskickad till rummet där
man fick sitta och vänta till kompisen hade ätit med sin familj
eller så var det så illa att man blev hemskickad med ursäkten
att det tyvärr bara fanns tre potatisar till maten och att det inte skulle räcka.
Jag har alltid tagit min inspiration från mitt hem och min pappas
och mammas syn på givmildhet så jag fortsatte traditionerna
genom att vara givmild med mina vänner, alltid ha mitt hus och hem öppet
att bjuda till höger och vänster så fort jag hade pengar.
Det fanns aldrig en tanke på att dela eller räkna på kronan eller
att sitta och tänka på vems tur det var att betala.
Något som också definerar våra kulturer är att vi alltid
sätter benämningen syster eller bror på dom vi tycker om.
För oss är familj inte enbart dom som delar samma gener utan
står vi någon vän riktigt nära så är det vår "familj" och vi behandlar
och bemöter dom därefter.
Korkat som jag varit, och ledsamt nog så måste jag faktiskt säga
korkad, så har jag anamat dom sederna väldigt hårt.
Det visade jag om inte annat genom att göra fem stycken tjejer
till mina brudtärnor, varav jag knappt känt vissa speciellt länge.
Resultatet av detta icke genomtänkta beslut och tron på att
jag och tjejerna skulle leva lyckliga i alla våra dagar precis som
löftet till Can, ledde ju slutligen till att det tog "slut" med hälften
och innan bröllopet ens var över så var vi splittrade.
Men sån är jag.
Jag är den där obotliga vänskapsromantikern som tror på
illusionen av tjejerna i sex and the city och att man faktiskt kan
bilda sådana starka band där varken män, livssituationer,
eller olika levnadssätt ska komma emellan.
GOD I WAS WRONG....
Jag kan med handen på hjärtat säga att dom största sveken
och misstagen i mitt liv har gått ut på att jag varit alldeles för
tålamodig, snäll och givmild med helt fel personer.
Jag har kastat bort mycket tid och mycket onödig smärta på
blodsugande människor som suger vidare på nästa person
så fort man stryp tillgångarna.
Samtidigt som jag måste kritisera mig själv för min otroligt naiva inställning.
Min inställning som lett mig till att bjuda ner människor jag knappt känner
till sommarstället i Italien, inställningen som lett mig att börja
kalla nya människor i mitt liv för familj, inställningen som fått mig
att ge och ge utan att någonsin få något tillbaka.
Och sorgligt nog är det mest från vänner som sveken har kommit.
Vänner som stuckit så fort killar kommit in i bilden, vänner
som man öppnat sitt hem för men som stängt sina, vänner
som man sett som systrar men som gengäldat en med blodspill,
vänner som tagit viktiga positioner för att få sina fem minuter i rampljuset
men som knappt förstått innebörden av titlen man givit dem.
Det är tragiskt att den sidan av mig som egentligen borde vara mest beundransvärd
är den sidan som blivit mest blåst.
Frågan som alltid kvarstår är om man ska rätta sig in i ledet och
anpassa sig, radera bort sina seder och förändra vem man är.
Är de det enda sättet som skyddar en mot att bli bedragen?
If everyone had my eyes, then who i am wouldn´t be a surprise
"If everyone had my eyes, then who i am wouldn´t be a surprise"
Tiden rinner ut, jag är fortfarande ung men inte så ung.
Ibland, eller alltför ofta skulle jag vilja säga, så undrar jag om jag spiller min tid.
Spiller min tid på att vara olycklig, arg och frustrerad, även missnöjd.
Spiller min tid på att leva i ett samhälle som går tvärs emot mina
värderingar, spiller min tid på att gå på gator där jag enbart
bemöter människor med hat och girighet i deras ögon.
Borde jag finna något bättre för mig eller ska jag bli en av dom
10 mijonerna som avslutar sina liv halvnöjda?
Ska jag bli ett med samhället och börja jaga materialistiska drömmar medan
jag krossar andras på vägen, ska jag skita i andras lidande och frossa
i min egen falska lycka, ska jag bli som alla andra och bara stänga
av omvärlden och framtidens problem?
Ibland vet jag inte vad jag sysslar med.
När jag smygläser min egen blogg och går igenom inlägg så
inser jag att denna blogg håller på bli lika bitter som den förra.
Jag gjorde ett försök till att bryta mönster men inser att jag
håller på att fall in i samma mönster igen.
Jag är på ett sätt förbannad på mig själv för jag har det
så otroligt bra på många många sätt. I´m blessed.
Jag har otroligt fina vänner, ett, snart två fantastiska och friska barn,
föräldrar som älskar mig, en fin man, självständighet både
ekonomiskt och karaktärsmässigt.
Men det räcker ibland inte när man bor i ett land där man
känner sig som en främling, behandlas som en parasit och
där man ständigt möter människor som är villiga att kapa ens
ben så att man ska stupa medan dom springer förbi en.
Först i mål är det som gäller i Sverige, först i mål, ensam vid mållinjen.
Keep your eyes on the price no matter what it will cost you.
Det sorgligaste är att jag vill inte ens känna såhär.
Jag fungerar inte bra i karaktären olycklig och gnällig med ständiga problem.
Jag brukade vara en förbannat rolig och glad tjej som överkom alla
bekymmer och problem. Som såg ljuset när allting var mörkt och som
även såg till att leda andra bort från mörkret även när hennes egen
börda var väl tung.
Men det är svårt att hitta tillbaka till den identiteten när världen
och människorna har blivit sååååå hård och så intolerant.
Även som kristen känner jag mig som ett utsatt mål som
rör sig i fiendens territorium.
It´s a white man´s world with no space for colours.
Inte ens den förklaringen är rimlig längre.
Kanske för mig och många många andra men vi är
alla utsatta på något sätt, vi känner oss alla utlämnade och ensamma.
Vit som svart, svensk som invandrare, muslim som kristen.
Vi går mot tuffa och hårda tider och ingen lämnas oberörd.
Fuck it!
Jag måste hitta en väg ut. En väg bort.
Såhär kan jag inte leva, såhär kan jag inte fortsätta.
Dom här psykiska sjukdomarna, sorgsenheten, bitterheten och
ondskan smittar som en cancer som sprider sig i kroppen snabbare
än leukemi sprider sig i blodet.
Så frågan är om jag ska komma till freds med tanken att
jag ska spendera hela livet med att analysera mig själv,
Att jag ska ge mig själv en viss tid och sen bara tyna bort.
Eller om jag ska ta den tunga vägen med cellgifter för att
försöka bekämpa skiten som tagit sig in i min hjärna, mitt hjärta och min kropp......
Bloggen som läker alla sår
Jag har många öppna sår som fortfarande blöder.
Många sår som kanske aldrig kommer att läka.
Ett hjärta som alltd kommer att ha ett litet litet hål.
Och en själ som också kanske alltid kommer att vara på glid.
Och som jag har pratat.
Pratat för öron som inte är redo att lyssna.
Bett blinda och blåögda ögon att se vad jag ser,
Suttit i terapi och öppnat mig men i slutändan aldrig riktigt öppnat mig ändå.
Hållt tillbaka av respekt.
Sopat problem under mattan för att ta hänsyn och inte verka otacksam.
Men vad ledde det mig?
På en stig fullt med grubbleri och i en situation där jag finner
mig själv bärandes på alla världens problem.
I can´t do it all alone......
Sen öppnade jag bloggen, först baduizm som jag var tvungen att
stänga ner för fel läsare läste mina innersta tankar och fällde
mig i en rättegång med en intolerant jury.
Sen öppnade jag den här som blev ett nytt kapitel och
ett sätt att ta mig ur den förra bloggen som kanske trots allt
hade blivit lite för dyster.
Jag älskar att skriva här.
Här finns det inget och ingen som håller mig tillbaka från
att skriva vad jag tycker till 100%.
Hä behöver jag aldrig censurera mig eller tänka innan jag talar.
Här sprudlar alla tankar till vänster och höger och vill man inte
lyssna eller höra på vad jag har att säga så behöver man inte vara här.
Det finns miljoner andra bloggar och min är inte öppnad för andras
intresse utan bara för mitt ego och min läkning.
Många har sagt åt mig att jag har ett sår.
Sår från mitt förflutna.
Och visst har jag det, det är inget jag ens tänker förneka.
Största såren bottnar sig i rasism och världens och Sveriges elände.
Ett samtalsämne som man aldrig kan äta sig mätt på.
Och varför dessa sår aldrig läker är för att dessa sår alltid
fortsätter att rivas upp.
Rasism är inget som försvinner utan växer och gror framför oss varje dag.
Rasism är något som människor som jag stöter på och hör talas
om dagligen så så vidare jag inte förvandlas till en känslolös robot
som kan stänga av världen utanför så kommer dessa sår alltid att
fortsätta blöda och dessa dilemman kommer alltid att nötas in i min skalle
som i sin tur grubblar och tänker i alla evighet.
Därför är bloggen min terapi. Min väg ut från mina alltför
tunga bördor som alltför ofta får tynga mina dagar och mitt sinne.
Här finner jag liktänkande, krigare på samma sida, allierade och
sist men inte minst, en utväg från all vardaglig kaos.
Några inlägg där jag får skriva av mig and i am good to go.
Jag är som en pundare och bloggen är mitt morfin.
Och så länge jag knarkar så mot min själ toppen!
This is me
Det finns många saker som definerar mig, Linda, som person.
Men dessa är nog grundsakerna.
Rättvisa för alla etniciteter och alla färger.
Min spirituella tro. Den buddhistiska.
Tron på karman och att allt du gör i livet kommer tillbaka till dig.
Att vara mamma.
Inget har ingivit så mycket hopp och tro som när jag fick
min dotter. Det var som att jag började leva på nytt.
Mitt land.
Det finns inget som jag saknar så mycket som mina rötter och
det finns inget som har konfunderat mig så mycket i livet som
när jag slets ifrån mina rötter och hamnade här.
Rasism!
Det finns nog inget som definerar mig och som gjort mig
till den jag är idag som rasismen som jag mött i mitt liv.
På gott och på ont.
Spegeln.
Ett sätt att leva.
Att leva så pass rätt att du kan komma hem och se dig själv
i spegeln varje dag utan att förakta vad du ser.
Att vara en bra vän, en bra maka, mamma och medmänniska
är grunden i mitt liv.
En bror, en syster - en gick till höger och en gick till vänster
Jag saknar min bror....
Och det är konstigt med tanke på att han bor 20 minuter ifrån mig med bil.
Men vi har inte hörts på ett par månader och inte setts sen mina föräldrar
åkte tillbaka till Italien i januari.
Vi är olika, och vi har gått åt olika håll, det kan hända.
Men det är sorgligt att en familjemedlem ska kännas lika
distant som en främling på gatan.
Jag har många gånger berättat om hur adopterade människor oftast
väljer två olika stigar i livet när dom kommer till Sverige.
Den ena gruppen assimilerar in sig så hårt att dom går över
gränsen och visar samma tendenser och tankegång som Jackie Arklöv.
Och den andra gruppen flyter omkring som rotlösa själar och
längtar tillbaka till det stället som format och fött dom.
Min pappa tittade en gång på oss båda när vi satt vid matbordet
och brast ut i skratt.
- Hur kan jag ha adopterat två så extremt olika barn??!!
Den ena springer på allsång på skansen, har enbart svenska vänner,
dejtar blonda flickor, dricker öl, snusar och känner sig hur svensk som helst.
Den andra har mestadels utländska vänner, lyssnar på rap, hänger
på utländska ställen, dejtar bara utländska killar och känner
ingen tillhörighet med Sverige whats o ever.
Ja du... hur kan det vara så?
Kanske är det även grunden och förklaringen till att vi knappt
umgås. För min bror lever i det moderna samhället där man tänker
var och en för sig själv och umgås mer med vänner än familj
och jag tänker konservativt och tycker att blod går före vatten.
Kanske borde jag förstå honom.
Kanske är han den som lever sig in i framtiden och
jag den som strävar bakåt.....
This is me
...Try to make me weak but I still stand strong
Många människor har säkert en väldigt fel uppfattning om mig.
Eftersom att jag är adopterad och uppväxt här så tror folk att jag
är super svensk, assimilerad till 100 procent och har en helvit omgivning.
Men folk som inte vet att jag är adopterad tror att jag är en kaxig
invandrarbrud som ghetto-snackar och tror hon är snyggast i världen
för att attittyden är självsäker.
Så vem är Linda egentligen. Eller Yvonne som mitt riktiga namn är.
Mitt namn och min rot innan jag lämnade Sri-Lanka.
Linda var ett barn som växte upp och tog del av Sverige
på det mest negativa sätt ett utländskt barn kan ta del av.
Linda var ett barn som växte upp i ett område med nynazister,
trångsynta människor, välbärgade människor med villa och fin bil.
Linda var ett barn som var älskad av alla så länge hudfärgen inte
var relevant eller så länge människor kände henne.
Men Linda var också ett barn som bröts ner av rasismen och som
växte upp med svenskfientliga tankar och ett hat mot landet
som hon blev adopterad till.
Men det barnet växte i hjärtat snabbare än i hatet.
Det barnet blev istället en stark motståndare mot orättvisor,
mot mobbning och förtryck av människor och mot diskriminering.
Det barnet knäcktes inte trots nederlag från mänskligheten som
skedde gång på gång, på gång, på gång....
Det barnet gick från att vara ett barn som knappt vågade
att möta världen, till en tonåring som var arg på världen
och ständigt bar på en enorm ilska i sitt hjärta, till en idag,
stark, självständig och orädd kvinna!
Svek, rasism, våld, hat, kärlek, relationer,
brustna hjärtan, ensamhet, allt detta som
präglade mitt liv men som tillslut ledde mig till
den människa som jag är idag.
"Jag är hellre invandrare på heltid än svensk på deltid"
Idag är jag vad jag är född till.
Idag är jag Lankes i Sverige.
Min värderingar har sina rötter i mitt hemland.
Jag har inget gemensamt med dagens samhälle och dess värderingar.
Människor är så snabba att kalla muslimer för förtryckta men sanningen
är att vi är minst lika förtryckta.
Vi vågar inte stå för vem vi är, vi vågar inte säga vad vi tycker.
Vi är så rädda att fela att vi brister i social kompetens.
Vi lever efter vad samhället tycker är rätt och inte vad
vi själva tycker är rätt.
Vi är så rädda att bli ovän med någon i vår omgivning att
vi låter människor stampa på oss dagligen.
Oavsett om det är släkt, vänner eller andra medmänniskor.
Vi strävar efter pefektion, men inte som människa utan
i form att materiella saker och utseende.
Jag har mått psykiskt dåligt i hela mitt liv
pga att samhället mår psykiskt dåligt.
Och mår samhället dåligt så måste vi alla må dåligt.
Säger samhället att vårat förhållande inte duger så
måste vi skilja oss.
Säger samhället vad vi ska göra med våra barn
så slutar vi lyssna på den instinkten som fungerat i alla
år och tider. Modersinstinkten!
Säger vi att männen är soldater i ett krig som
förs mot oss så måste vi slänga på oss feministkappan
och kriga tills någon av oss stupar.
Så säg good-bye till familjetraditioner och känslan
för ett kärleksfullt hem. It´s gone!
Så vad gör man!?
Vad gör jag!?
Jag tänker skilja mig från samhället.
Jag tänker lämna ett livslångt förhållande med något
som under hela mitt liv enbart fört med misär, problem och
en fruktansvärt taskig uppväxt.
Jag ska gå min egen väg.
Låta dom delar som berikar mitt liv fortsätta
att berika mitt liv.
Jag ska gå på min moderinstinkt och ta
hand om mina barn därefter.
Jag ska älska min man, inte för att han är
man utan för att han är MIN man.
Jag ska leva mitt förhållande efter min konservativa
syn för att det fungerar för mig.
Kanske blir vi dom enda som inte sklijer oss efter
5 år! Det är ju standard nu.
Jag ska inte tvivla på mina medmänniskor.
Jag ska se det goda före det onda.
Jag ska hjälpa och aldrig stjälpa.
Jag ska fortsätta öppna mina portar för muslimer,
afrikaner, turkar, ja you name it.
Jag ska berika mitt liv med mångkultur och inte
stänga in mig med trångsynthet.
Jag ska säga vad jag tycker.
Aldrig censurera den jag är.
Jag ska vara den kvinna jag vill vara.
Inte den manhaftiga kvinnan som samhället
tycker att jag ska vara.
Jag är en riktigt kvinna, jag finner stor
stolhet i det. Varför ska vi skämmas?
Who I am
Jag är rak, ibland för rak
Jag är öppen för alla människor
Jag har temprament
Jag är en superwoman
Jag vill få som jag vill
Jag är en bra medmänniska
Jag är usel på att ljuga
Jag är fri från rökning, alkohol och droger
Jag är lojal
Jag är trogen
Jag är kvinna
Jag är självsäker
Allt som samhället säger åt oss att inte vara.....
You can´t live life if you can´t live life right
Ditt liv i dina händer
La madre e il padre
Låt mig berätta om mina fantastiska och ibland knasiga föräldrar :)
Mamma och pappa träffades när båda jobbade nere i Västerås.
Pappa jobbade på en resturang och mamma på banken som han alltid växlade
pengar på. Mamma berättade att hon fick sina aningar att han var intresserad när han
alltid valde hennes kö oavsett om den andra var tom. Dock undrade hon väldigt länge
om det var henne han fallit för eller alla pengar som hon satt och räknade när han
brukade komma in på banken. På den tiden så hade man alla pengar liggandes
synligt. Det var tider det!
Pengar eller inte, dom föll handlöst för varandra och gifte sig strax efter.
Pappas krav på giftemål var att de skulle gifta sig på hans födelsedag.
Förmodligen för att undvika det klassiska bråket om glömd bröllopsdag.
Så de gifte sig på en onsdag den 23 april, mot mormors förfäran.
Mormor och morfar var superkristna och jobbade mycket i kyrkan.
Pappa hade dock inte lätt med mammas familj. Det var mycket protester
mot deras förhållande i början. Inte skulle en vindruvs-stampare, som vissa
släktingar kallade honom, komma och gifta sig med deras fina svenska flicka.
Men precis som Can och jag så gick de emot alla fördomar och gifte sig,
adopterade 2 underbara barn ;) och blev rätt framgångsrika.
Kanske var det där som skon klämde. Att deras förhållande höll och
att deras liv innehöll glädje och framgångar medan andras förhållande
brast och präglades av olycka och problem.
FAR
Pappa, han är en rolig filur han. Han är alltid glad och skojar för fullt.
Precis som en italienare ska vara. Vi vet vem som kommer bli Zarahs bästa
kompis om nåt år i alla fall. Denna 65-åriga man är outtröttlig.
Pappa tillhörde den första generationes invandrare och kom hit för snart
fyrtio år sedan. Hans första boende var i Dalarna. Tror ni att svenskarna
fick sig ett gott skratt när han flyttade ner till Stockholm. Han pratade en kass
svenska men en utmärkt dalmoa (eller vad man kallar deras dialekt för)
Han har jobbat på alla möjliga italienska resturanger och på en resturang så har
han tom serverat åkandes på rullskridsko. Vaddå studio 54 old school!
Jag har alltid haft en enorm respekt för min kära far.
Han drev två framgångsrika service-rörelser och jobbade konstant för
att Mattias och jag skulle få ut det bästa av livet.
Min pappa kunde jobba dygnen runt men så fort han var hemma så drog
han iväg med oss och hittade på massa roligt. Jag såg honom aldrig ligga på
soffan och titta på tv som andra papperna gjorde fast de bara jobbade hälften
så mycket som min. Han renoverade alltid något nytt på huset och hittade
ständigt på nya projekt. Han var dessutom alltid på bra humör.
Dom gångerna vi lyckades göra honom arg då visste man att man verkligen hade
gjort bort sig. För pappa blev nästan aldrig arg.
Min pappa satte inga hårda regler för oss men dem som han satte var bra
i längden. Jag skulle aldrig ha fått klä mig eller sminka mig som dagens barn
gör idag. Och han lärde mig att självrespekt var något värdefullt.
Min pappa rökte inte och drack knappt, så ni kan gissa vem jag är mest lik.
Jag flyttade till Italien när jag var arton med en idiotisk kille.
Gick emot all min fars önskningar men när jag fuckade upp så stängde
han resturagen och flög ner och hämtade mig samma dag som jag ringde.
Min pappa har sett till att jag är trygg livet ut på alla sätt.
Det finns ingen tvekan om att han skulle ta sitt eget liv för att rädda mitt.
Det finns ingen tvekan om att han är världens bästa pappa och morfar.
Det finns ingen tvekan om att jäg älskar honom till döds, trots att jag
aldrig nämner detta till honom.
Mor
Mamma och jag lekte katt och hund i många år.
Jämfört med min pappa så hade jag noll respekt för henne under många
många år. Vad jag glömde var att hon också offrat mycket för oss.
När jag började skolan och det blev ett faktum att det inte skulle vara
en dans på rosor att vara den enda mörka i en helsvensk skola, så
kom mamma till skolan och hade en liten undervisning.
Hon drog med massor av saker från Sri-Lanka och förklarade för
alla eleverna vad innerbörden av adoption var. Hon visste vad hon
gjorde för att dessa elever gjorde mig aldrig något ont efter att de hade
fått denna kunskap. Dom var tom överbeskyddande.
Jag minns när jag satt på skoltrappan en dag och tydligen såg lite ledsen ut.
Då kom hela klassen springandes och frågade mig:
Linda vad är det? Är det någon som har sagt svartskalle till dig?
Ska vi slå dom?
Hur söta som helst. Ni ser vad man kan göra med lite undervisning.
Det finns en anledning varför man alltid kopplar rasism med okunskap,
trångsynthet och ignorans.
Min mamma skjutsade mig och min bror till träningar och tävlingar
sju dagar i veckan. Hon satt där och väntade i tre timmar för att sedan
skjutsa oss hem. Hon gick på nästan alla skolmöten och visade stort
engagemang i våra liv. Stackarn har haft sina egna problem men nu i efterhand
och som nybliven mamma så kan jag verkligen förstå vad hon gick igenom.
En gång så jagade hon en brevbärare som hade hoppat på mig och min
bror med massor av rasistiska ord, fyra kvarteér och fick honom sparkad.
Ja det var tufft på den tiden också. Jag tror jag var sju år och min bror var tre.
Vi satt och lekte på gatan när en vuxen man kom och skrek åt oss att vi
invandrare tog våra jobb. Kul att han ansåg sig vara så inkompetent att en
tre-åring kunde ta över hans jobb. Men så var det. Stackars mamma!
Hon var helt knäckt efter den händelsen. Jag tror inte hon klarade av att
inse vilket hat som vi kunde utsättas för.
Trots detta har min mamma fått tagit smällen för alla rasistiska påhopp
och misshandel som man har råkat ut för genom åren.
Jag vet inte om jag straffade just henne för att jag kände att hon tillhörde
mina fiender eller för att jag inte vågade skrika lika mycket på pappa.
Men både mina föräldrar har över lag fått ta många av smällrna för mitt hat
mot samhället och människor. Dom hade det inte lätt med mig enda fram tills
jag var 20 år. Förhoppningsvis förstår de omständigheterna och
förhoppningsvis förstår de att jag inte längre bär allt detta hat längre.
För i slutändan så har det gjort det mesta som föräldrar kan göra.
Det har älskat mig ovillkorligt och de har stått vid min sida i vått
och torrt. Och man kan inget annat än att älska dem för det.
Ingen förälder kan någonsin bli perfekt men faktumet att dom försöker
gör att de aldrig är långt ifrån!
Mamma och pappa träffades när båda jobbade nere i Västerås.
Pappa jobbade på en resturang och mamma på banken som han alltid växlade
pengar på. Mamma berättade att hon fick sina aningar att han var intresserad när han
alltid valde hennes kö oavsett om den andra var tom. Dock undrade hon väldigt länge
om det var henne han fallit för eller alla pengar som hon satt och räknade när han
brukade komma in på banken. På den tiden så hade man alla pengar liggandes
synligt. Det var tider det!
Pengar eller inte, dom föll handlöst för varandra och gifte sig strax efter.
Pappas krav på giftemål var att de skulle gifta sig på hans födelsedag.
Förmodligen för att undvika det klassiska bråket om glömd bröllopsdag.
Så de gifte sig på en onsdag den 23 april, mot mormors förfäran.
Mormor och morfar var superkristna och jobbade mycket i kyrkan.
Pappa hade dock inte lätt med mammas familj. Det var mycket protester
mot deras förhållande i början. Inte skulle en vindruvs-stampare, som vissa
släktingar kallade honom, komma och gifta sig med deras fina svenska flicka.
Men precis som Can och jag så gick de emot alla fördomar och gifte sig,
adopterade 2 underbara barn ;) och blev rätt framgångsrika.
Kanske var det där som skon klämde. Att deras förhållande höll och
att deras liv innehöll glädje och framgångar medan andras förhållande
brast och präglades av olycka och problem.
FAR
Pappa, han är en rolig filur han. Han är alltid glad och skojar för fullt.
Precis som en italienare ska vara. Vi vet vem som kommer bli Zarahs bästa
kompis om nåt år i alla fall. Denna 65-åriga man är outtröttlig.
Pappa tillhörde den första generationes invandrare och kom hit för snart
fyrtio år sedan. Hans första boende var i Dalarna. Tror ni att svenskarna
fick sig ett gott skratt när han flyttade ner till Stockholm. Han pratade en kass
svenska men en utmärkt dalmoa (eller vad man kallar deras dialekt för)
Han har jobbat på alla möjliga italienska resturanger och på en resturang så har
han tom serverat åkandes på rullskridsko. Vaddå studio 54 old school!
Jag har alltid haft en enorm respekt för min kära far.
Han drev två framgångsrika service-rörelser och jobbade konstant för
att Mattias och jag skulle få ut det bästa av livet.
Min pappa kunde jobba dygnen runt men så fort han var hemma så drog
han iväg med oss och hittade på massa roligt. Jag såg honom aldrig ligga på
soffan och titta på tv som andra papperna gjorde fast de bara jobbade hälften
så mycket som min. Han renoverade alltid något nytt på huset och hittade
ständigt på nya projekt. Han var dessutom alltid på bra humör.
Dom gångerna vi lyckades göra honom arg då visste man att man verkligen hade
gjort bort sig. För pappa blev nästan aldrig arg.
Min pappa satte inga hårda regler för oss men dem som han satte var bra
i längden. Jag skulle aldrig ha fått klä mig eller sminka mig som dagens barn
gör idag. Och han lärde mig att självrespekt var något värdefullt.
Min pappa rökte inte och drack knappt, så ni kan gissa vem jag är mest lik.
Jag flyttade till Italien när jag var arton med en idiotisk kille.
Gick emot all min fars önskningar men när jag fuckade upp så stängde
han resturagen och flög ner och hämtade mig samma dag som jag ringde.
Min pappa har sett till att jag är trygg livet ut på alla sätt.
Det finns ingen tvekan om att han skulle ta sitt eget liv för att rädda mitt.
Det finns ingen tvekan om att han är världens bästa pappa och morfar.
Det finns ingen tvekan om att jäg älskar honom till döds, trots att jag
aldrig nämner detta till honom.
Mor
Mamma och jag lekte katt och hund i många år.
Jämfört med min pappa så hade jag noll respekt för henne under många
många år. Vad jag glömde var att hon också offrat mycket för oss.
När jag började skolan och det blev ett faktum att det inte skulle vara
en dans på rosor att vara den enda mörka i en helsvensk skola, så
kom mamma till skolan och hade en liten undervisning.
Hon drog med massor av saker från Sri-Lanka och förklarade för
alla eleverna vad innerbörden av adoption var. Hon visste vad hon
gjorde för att dessa elever gjorde mig aldrig något ont efter att de hade
fått denna kunskap. Dom var tom överbeskyddande.
Jag minns när jag satt på skoltrappan en dag och tydligen såg lite ledsen ut.
Då kom hela klassen springandes och frågade mig:
Linda vad är det? Är det någon som har sagt svartskalle till dig?
Ska vi slå dom?
Hur söta som helst. Ni ser vad man kan göra med lite undervisning.
Det finns en anledning varför man alltid kopplar rasism med okunskap,
trångsynthet och ignorans.
Min mamma skjutsade mig och min bror till träningar och tävlingar
sju dagar i veckan. Hon satt där och väntade i tre timmar för att sedan
skjutsa oss hem. Hon gick på nästan alla skolmöten och visade stort
engagemang i våra liv. Stackarn har haft sina egna problem men nu i efterhand
och som nybliven mamma så kan jag verkligen förstå vad hon gick igenom.
En gång så jagade hon en brevbärare som hade hoppat på mig och min
bror med massor av rasistiska ord, fyra kvarteér och fick honom sparkad.
Ja det var tufft på den tiden också. Jag tror jag var sju år och min bror var tre.
Vi satt och lekte på gatan när en vuxen man kom och skrek åt oss att vi
invandrare tog våra jobb. Kul att han ansåg sig vara så inkompetent att en
tre-åring kunde ta över hans jobb. Men så var det. Stackars mamma!
Hon var helt knäckt efter den händelsen. Jag tror inte hon klarade av att
inse vilket hat som vi kunde utsättas för.
Trots detta har min mamma fått tagit smällen för alla rasistiska påhopp
och misshandel som man har råkat ut för genom åren.
Jag vet inte om jag straffade just henne för att jag kände att hon tillhörde
mina fiender eller för att jag inte vågade skrika lika mycket på pappa.
Men både mina föräldrar har över lag fått ta många av smällrna för mitt hat
mot samhället och människor. Dom hade det inte lätt med mig enda fram tills
jag var 20 år. Förhoppningsvis förstår de omständigheterna och
förhoppningsvis förstår de att jag inte längre bär allt detta hat längre.
För i slutändan så har det gjort det mesta som föräldrar kan göra.
Det har älskat mig ovillkorligt och de har stått vid min sida i vått
och torrt. Och man kan inget annat än att älska dem för det.
Ingen förälder kan någonsin bli perfekt men faktumet att dom försöker
gör att de aldrig är långt ifrån!
Sri-Lanka
Det är helt fantastiskt med människor som adopterar.
Jag har alltid tyckt att gesten är så fin.
Att inte kunna få barn är en jobbig upplevelse för ett par och när detta par då
adopterar ett barn från en helt annan kontinent så finner jag det otroligt fint.
Mina föräldrar adopterade både mig och min bror från Sri-Lanka.
Vi kommer dock inte från samma familj och det skiljer fem år emellan oss.
Lika fantastiska är våra biologiska mammor som ville oss bättre än fattigdom och kaos.
Båda våra mammor var ensamstående och hade inte råd att ta hand om oss.
Min mamma brukar alltid skämta om att hon var gravid i 14 år innan hon fick oss.
Så länge kunde man få vänta på att få adoptera på den tiden.
Våra föräldrar har enligt mig, gjort exakt som man ska som adoptivföräldrar.
De har aldrig försökt att sopa igen spåren om vårat förflutna utan vi har alltid haft
all information som man behöver. Vi har kort på våra mammor, jag även på min
riktiga bror. Vi har filmer, album fyllda med kort, saker och kläder från vårat hemland.
I många år hade vi även fadderbarn, tills dom gifte sig.
Vi höll även kontakt med barnhemmet som vi bodde på under adoptions-processen.
Det finns vissa adopterade som aldrig ifrågarsätter sitt förflutna utan lever i Sverige
som äkta svenskar. Sen finns det dem som ständigt har frågan om sitt förflutna hängandes
över huvudet. Som går igenom livet med en ständig länk till sina rötter.
Jag tillhör med all sannolikhet den senare personen.
Jag minns en kväll då både Mattias och jag bodde hemma och vi alla satt och
åt vid middagsbordet. Då pappa helt plötsligt stirrade på oss och skrattade.
Det är helt otroligt, sade han. Jag har två barn, från samma land, men som är så
fruktansvärt olika. Den ena älskar allt som har med Sverige och göra, skulle inte kunna
tänka sig att bo i nåt annat land i världen, som bara dejtar blondiner, dricker öl med
sina svenska vänner och drar på allsång på skansen.
Den andra vill flytta till Italien, dejtar bara utländska killar, drar på hiphop-klubbar
och känner sig allmänt missplacerad här i Sverige.
What to do, What to do??
Ja, what to do? Kanske beror det på att man växte upp i ett område
där man alltid var den udda personen. Kanske beror det på att människorna som
man gick i skolan med bar bomba-jackor och stålhätta, kanske beror det på att man
varje dag fick höra att man inte hörde hemma i Sverige och inte var svensk. Tillslut så
intalade man sig det och gick vidare. Och kanske kändes det äntligen som om jag hade
hittat hem den dagen som jag insåg att jag aldrig kommer att bli svensk. Kanske måste jag
Jag har alltid tyckt att gesten är så fin.
Att inte kunna få barn är en jobbig upplevelse för ett par och när detta par då
adopterar ett barn från en helt annan kontinent så finner jag det otroligt fint.
Mina föräldrar adopterade både mig och min bror från Sri-Lanka.
Vi kommer dock inte från samma familj och det skiljer fem år emellan oss.
Lika fantastiska är våra biologiska mammor som ville oss bättre än fattigdom och kaos.
Båda våra mammor var ensamstående och hade inte råd att ta hand om oss.
Min mamma brukar alltid skämta om att hon var gravid i 14 år innan hon fick oss.
Så länge kunde man få vänta på att få adoptera på den tiden.
Våra föräldrar har enligt mig, gjort exakt som man ska som adoptivföräldrar.
De har aldrig försökt att sopa igen spåren om vårat förflutna utan vi har alltid haft
all information som man behöver. Vi har kort på våra mammor, jag även på min
riktiga bror. Vi har filmer, album fyllda med kort, saker och kläder från vårat hemland.
I många år hade vi även fadderbarn, tills dom gifte sig.
Vi höll även kontakt med barnhemmet som vi bodde på under adoptions-processen.
Det finns vissa adopterade som aldrig ifrågarsätter sitt förflutna utan lever i Sverige
som äkta svenskar. Sen finns det dem som ständigt har frågan om sitt förflutna hängandes
över huvudet. Som går igenom livet med en ständig länk till sina rötter.
Jag tillhör med all sannolikhet den senare personen.
Jag minns en kväll då både Mattias och jag bodde hemma och vi alla satt och
åt vid middagsbordet. Då pappa helt plötsligt stirrade på oss och skrattade.
Det är helt otroligt, sade han. Jag har två barn, från samma land, men som är så
fruktansvärt olika. Den ena älskar allt som har med Sverige och göra, skulle inte kunna
tänka sig att bo i nåt annat land i världen, som bara dejtar blondiner, dricker öl med
sina svenska vänner och drar på allsång på skansen.
Den andra vill flytta till Italien, dejtar bara utländska killar, drar på hiphop-klubbar
och känner sig allmänt missplacerad här i Sverige.
What to do, What to do??
Ja, what to do? Kanske beror det på att man växte upp i ett område
där man alltid var den udda personen. Kanske beror det på att människorna som
man gick i skolan med bar bomba-jackor och stålhätta, kanske beror det på att man
varje dag fick höra att man inte hörde hemma i Sverige och inte var svensk. Tillslut så
intalade man sig det och gick vidare. Och kanske kändes det äntligen som om jag hade
hittat hem den dagen som jag insåg att jag aldrig kommer att bli svensk. Kanske måste jag
en dag åka tillbaka till Sri-Lanka för att lappa ihop den sista pussel-biten som fattas.
