Soulfood

Det är helt fantastiskt med människor som adopterar.
Jag har alltid tyckt att gesten är så fin.
Att inte kunna få barn är en jobbig upplevelse för ett par och när detta par då
adopterar ett barn från en helt annan kontinent så finner jag det otroligt fint.
Mina föräldrar adopterade både mig och min bror från Sri-Lanka.
Vi kommer dock inte från samma familj och det skiljer fem år emellan oss.
Lika fantastiska är våra biologiska mammor som ville oss bättre än fattigdom och kaos.
Båda våra mammor var ensamstående och hade inte råd att ta hand om oss.

Min mamma brukar alltid skämta om att hon var gravid i 14 år innan hon fick oss.
Så länge kunde man få vänta på att få adoptera på den tiden.

Våra föräldrar har enligt mig, gjort exakt som man ska som adoptivföräldrar.
De har aldrig försökt att sopa igen spåren om vårat förflutna utan vi har alltid haft
all information som man behöver. Vi har kort på våra mammor, jag även på min
riktiga bror. Vi har filmer, album fyllda med kort, saker och kläder från vårat hemland.
I många år hade vi även fadderbarn, tills dom gifte sig.
Vi höll även kontakt med barnhemmet som vi bodde på under adoptions-processen.

Det finns vissa adopterade som aldrig ifrågarsätter sitt förflutna utan lever i Sverige
som äkta svenskar. Sen finns det dem som ständigt har frågan om sitt förflutna hängandes
över huvudet. Som går igenom livet med en ständig länk till sina rötter.
Jag tillhör med all sannolikhet den senare personen.

Jag minns en kväll då både Mattias och jag bodde hemma och vi alla satt och
åt vid middagsbordet. Då pappa helt plötsligt stirrade på oss och skrattade.
Det är helt otroligt, sade han. Jag har två barn, från samma land, men som är så
fruktansvärt olika. Den ena älskar allt som har med Sverige och göra, skulle inte kunna
tänka sig att bo i nåt annat land i världen, som bara dejtar blondiner, dricker öl med
sina svenska vänner och drar på allsång på skansen.
Den andra vill flytta till Italien, dejtar bara utländska killar, drar på hiphop-klubbar
och känner sig allmänt missplacerad här i Sverige.
What to do, What to do??

Ja, what to do? Kanske beror det på att man växte upp i ett område
där man alltid var den udda personen. Kanske beror det på att människorna som
man gick i skolan med bar bomba-jackor och stålhätta, kanske beror det på att man
varje dag fick höra att man inte hörde hemma i Sverige och inte var svensk. Tillslut så
intalade man sig det och gick vidare. Och kanske kändes det äntligen som om jag hade
hittat hem den dagen som jag insåg att jag aldrig kommer att bli svensk. Kanske måste jag