En bror, en syster - en gick till höger och en gick till vänster
Jag saknar min bror....
Och det är konstigt med tanke på att han bor 20 minuter ifrån mig med bil.
Men vi har inte hörts på ett par månader och inte setts sen mina föräldrar
åkte tillbaka till Italien i januari.
Vi är olika, och vi har gått åt olika håll, det kan hända.
Men det är sorgligt att en familjemedlem ska kännas lika
distant som en främling på gatan.
Jag har många gånger berättat om hur adopterade människor oftast
väljer två olika stigar i livet när dom kommer till Sverige.
Den ena gruppen assimilerar in sig så hårt att dom går över
gränsen och visar samma tendenser och tankegång som Jackie Arklöv.
Och den andra gruppen flyter omkring som rotlösa själar och
längtar tillbaka till det stället som format och fött dom.
Min pappa tittade en gång på oss båda när vi satt vid matbordet
och brast ut i skratt.
- Hur kan jag ha adopterat två så extremt olika barn??!!
Den ena springer på allsång på skansen, har enbart svenska vänner,
dejtar blonda flickor, dricker öl, snusar och känner sig hur svensk som helst.
Den andra har mestadels utländska vänner, lyssnar på rap, hänger
på utländska ställen, dejtar bara utländska killar och känner
ingen tillhörighet med Sverige whats o ever.
Ja du... hur kan det vara så?
Kanske är det även grunden och förklaringen till att vi knappt
umgås. För min bror lever i det moderna samhället där man tänker
var och en för sig själv och umgås mer med vänner än familj
och jag tänker konservativt och tycker att blod går före vatten.
Kanske borde jag förstå honom.
Kanske är han den som lever sig in i framtiden och
jag den som strävar bakåt.....
Ni må vara olika men ni har ju ändå vuxit upp tillsammans som syskon. Jag har förstått att han inte kommer förbi så ofta. Trist :(Har du frågat varför? Jag vet hur det känns för jag och min syster gled ifrån varandra när vi båda pluggade och hon ända bort i Norrköping. Nu när hon är Stockholmsbo så har vi börjat ses mer igen. Jag tycker inte man ska prioritera vänner före familj utan ägna tid till båda. Hur gammal man än är så är man alltid föräldrarnas barn och de gläds åt att få träffa en. PussKram
Ja du gumman. Jag har försökt få honom att förstå att han borde komma över mer eller åtminstone att vi borde hålla kontakten bättre men jag vet inte varför han drar sig undan. Har inte ens firat min födelsedag med honom och med tanke på att han är morbror nu också så borde han kanske visa mer intresse. Men vi har ju pratat om att det är lite samma sak med Cans familj. Bara hans äldre bror har ju kommit förbi och hälsat på rent spontant. Tror familjetänkandet har dött ut i takt med att samhället bli mer modernt....
Vad tråkigt att det ska vara så. Jag hoppas att din bror förstår hur mycket han betyder för dig, och att det här inte fortsätter länge till. Jag är inte så bra på att följa mina egna råd när det kommer till detta, men vad du än gör så ge aldrig upp om din bror. Det må vara jobbigt nu, men det kommer vara värt det när ni finner er väg tillbaka till varandra - hur olika ni än är.
Ingen vill vakna upp en dag och inse att man levt ett liv utan dem som betyder mest, familjen.
Jag hoppas att allt löser sig.. och ja, blod är tjockare än vatten.
Kärlek
