Det kanske är en svensk sed jag borde lära mig.....

Säga vad man vill om invandrare och våra kulturer men en sak är lika
säkert som att gräset är grönt och det är att vi är otroligt generösa och givmilda.
Våra hem står öppna för andra som seven/eleven och vi går oftast
efter uttrycket: Det som är mitt är ditt.
 
Mitt barndomshem var väldigt italienskt och stod alltid öppet för
omgivningen oavsett om det var vänner eller släkt.
Våra vänner sov, åt och lekte alltid hemma hos oss och
det var naturligt från vårat håll att man gjorde så.
Tyvärr var inte fallet detsamma när vi skulle hem till andra.
Hemma hos våra vänner blev man uppskickad till rummet där
man fick sitta och vänta till kompisen hade ätit med sin familj
eller så var det så illa att man blev hemskickad med ursäkten
att det tyvärr bara fanns tre potatisar till maten och att det inte skulle räcka.
 
Jag har alltid tagit min inspiration från mitt hem och min pappas
och mammas syn på givmildhet så jag fortsatte traditionerna
genom att vara givmild med mina vänner, alltid ha mitt hus och hem öppet
att bjuda till höger och vänster så fort jag hade pengar.
Det fanns aldrig en tanke på att dela eller räkna på kronan eller
att sitta och tänka på vems tur det var att betala.
 
Något som också definerar våra kulturer är att vi alltid
sätter benämningen syster eller bror på dom vi tycker om.
För oss är familj inte enbart dom som delar samma gener utan
står vi någon vän riktigt nära så är det vår "familj" och vi behandlar
och bemöter dom därefter.
 
Korkat som jag varit, och ledsamt nog så måste jag faktiskt säga
korkad, så har jag anamat dom sederna väldigt hårt.
Det visade jag om inte annat genom att göra fem stycken tjejer
till mina brudtärnor, varav jag knappt känt vissa speciellt länge.
Resultatet av detta icke genomtänkta beslut och tron på att
jag och tjejerna skulle leva lyckliga i alla våra dagar precis som
löftet till Can, ledde ju slutligen till att det tog "slut" med hälften
och innan bröllopet ens var över så var vi splittrade.
 
Men sån är jag.
Jag är den där obotliga vänskapsromantikern som tror på
illusionen av tjejerna i sex and the city och att man faktiskt kan
bilda sådana starka band där varken män, livssituationer,
eller olika levnadssätt ska komma emellan.
GOD I WAS WRONG....
 
Jag kan med handen på hjärtat säga att dom största sveken
och misstagen i mitt liv har gått ut på att jag varit alldeles för
tålamodig, snäll och givmild med helt fel personer.
Jag har kastat bort mycket tid och mycket onödig smärta på
blodsugande människor som suger vidare på nästa person
så fort man stryp tillgångarna.
 
Samtidigt som jag måste kritisera mig själv för min otroligt naiva inställning.
Min inställning som lett mig till att bjuda ner människor jag knappt känner
till sommarstället i Italien, inställningen som lett mig att börja
kalla nya människor i mitt liv för familj, inställningen som fått mig
att ge och ge utan att någonsin få något tillbaka.
 
Och sorgligt nog är det mest från vänner som sveken har kommit.
Vänner som stuckit så fort killar kommit in i bilden, vänner
som man öppnat sitt hem för men som stängt sina, vänner
som man sett som systrar men som gengäldat en med blodspill,
vänner som tagit viktiga positioner för att få sina fem minuter i rampljuset
men som knappt förstått innebörden av titlen man givit dem.
 
Det är tragiskt att den sidan av mig som egentligen borde vara mest beundransvärd
är den sidan som blivit mest blåst.
 
Frågan som alltid kvarstår är om man ska rätta sig in i ledet och
anpassa sig, radera bort sina seder och förändra vem man är.
Är de det enda sättet som skyddar en mot att bli bedragen?
 

Kommentarer
Postat av: MaryCaroline

Sv: Haha, ja jag hörde om det, helt sjukt.

Skitsommar kan man verkligen säga. Jag kan inte komma ihåg när det var så här dåligt senast.

2012-07-19 @ 00:16:28
URL: http://marycaroline.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0