Soulfood

If everyone had my eyes, then who i am wouldn´t be a surprise

 

 

 

 

"If everyone had my eyes, then who i am wouldn´t be a surprise"

 

Tiden rinner ut, jag är fortfarande ung men inte så ung.

Ibland, eller alltför ofta skulle jag vilja säga, så undrar jag om jag spiller min tid.

Spiller min tid på att vara olycklig, arg och frustrerad, även missnöjd.

Spiller min tid på att leva i ett samhälle som går tvärs emot mina

värderingar, spiller min tid på att gå på gator där jag enbart

bemöter människor med hat och girighet i deras ögon.

Borde jag finna något bättre för mig eller ska jag bli en av dom

10 mijonerna som avslutar sina liv halvnöjda?

Ska jag bli ett med samhället och börja jaga materialistiska drömmar medan

jag krossar andras på vägen, ska jag skita i andras lidande och frossa

i min egen falska lycka, ska jag bli som alla andra och bara stänga

av omvärlden och framtidens problem?

 

Ibland vet jag inte vad jag sysslar med.

När jag smygläser min egen blogg och går igenom inlägg så

inser jag att denna blogg håller på bli lika bitter som den förra.

Jag gjorde ett försök till att bryta mönster men inser att jag

håller på att fall in i samma mönster igen.

Jag är på ett sätt förbannad på mig själv för jag har det

så otroligt bra på många många sätt. I´m blessed.

Jag har otroligt fina vänner, ett, snart två fantastiska och friska barn,

föräldrar som älskar mig, en fin man, självständighet både

ekonomiskt och karaktärsmässigt.

Men det räcker ibland inte när man bor i ett land där man

känner sig som en främling, behandlas som en parasit och

där man ständigt möter människor som är villiga att kapa ens

ben så att man ska stupa medan dom springer förbi en.

Först i mål är det som gäller i Sverige, först i mål, ensam vid mållinjen.

Keep your eyes on the price no matter what it will cost you.

 

Det sorgligaste är att jag vill inte ens känna såhär.

Jag fungerar inte bra i karaktären olycklig och gnällig med ständiga problem.

Jag brukade vara en förbannat rolig och glad tjej som överkom alla

bekymmer och problem. Som såg ljuset när allting var mörkt och som

även såg till att leda andra bort från mörkret även när hennes egen

börda var väl tung.

Men det är svårt att hitta tillbaka till den identiteten när världen

och människorna har blivit sååååå hård och så intolerant.

Även som kristen känner jag mig som ett utsatt mål som

rör sig i fiendens territorium.

It´s a white man´s world with no space for colours.

Inte ens den förklaringen är rimlig längre.

Kanske för mig och många många andra men vi är

alla utsatta på något sätt, vi känner oss alla utlämnade och ensamma.

Vit som svart, svensk som invandrare, muslim som kristen.

Vi går mot tuffa och hårda tider och ingen lämnas oberörd.

 

Fuck it!

Jag måste hitta en väg ut. En väg bort.

Såhär kan jag inte leva, såhär kan jag inte fortsätta.

Dom här psykiska sjukdomarna, sorgsenheten, bitterheten och

ondskan smittar som en cancer som sprider sig i kroppen snabbare

än leukemi sprider sig i blodet.

Så frågan är om jag ska komma till freds med tanken att

jag ska spendera hela livet med att analysera mig själv,

Att jag ska ge mig själv en viss tid och sen bara tyna bort.

Eller om jag ska ta den tunga vägen med cellgifter för att

försöka bekämpa skiten som tagit sig in i min hjärna, mitt hjärta och min kropp......

Sv: Jaa, jag klickar på dela och sedan bädda in och sedan har jag bara den översta rutan ibockad. Men jag brukar ändra storleken på klippet också till 450 på bredden. Men vilken webbläsare använder du? Vet att det har varit lite problem att se klipp i Explorer...

Min vän, det enkla, glada livet är inte lätt att se om man kommit allt för långt bort ifrån det... Du måste hitta ditt kall i livet, hitta det som kan finna din motivation och livsglädje igen trots all skit runtomkring dig och i vår omvärld. Det finns så många historier om människor som har gjort just detta och det måste finnas en väg för dig med.. Jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan med det gumman, så att denna cancer slutar att sprida sig..:(