Soulfood

Jag har många öppna sår som fortfarande blöder.
Många sår som kanske aldrig kommer att läka.
Ett hjärta som alltd kommer att ha ett litet litet hål.
Och en själ som också kanske alltid kommer att vara på glid.

Och som jag har pratat.
Pratat för öron som inte är redo att lyssna.
Bett blinda och blåögda ögon att se vad jag ser,
Suttit i terapi och öppnat mig men i slutändan aldrig riktigt öppnat mig ändå.
Hållt tillbaka av respekt.
Sopat problem under mattan för att ta hänsyn och inte verka otacksam.
Men vad ledde det mig?
På en stig fullt med grubbleri och i en situation där jag finner
mig själv bärandes på alla världens problem.

I can´t do it all alone......

Sen öppnade jag bloggen, först baduizm som jag var tvungen att
stänga ner för fel läsare läste mina innersta tankar och fällde
mig i en rättegång med en intolerant jury.
Sen öppnade jag den här som blev ett nytt kapitel och
ett sätt att ta mig ur den förra bloggen som kanske trots allt
hade blivit lite för dyster.

Jag älskar att skriva här.
Här finns det inget och ingen som håller mig tillbaka från
att skriva vad jag tycker till 100%.
Hä behöver jag aldrig censurera mig eller tänka innan jag talar.
Här sprudlar alla tankar till vänster och höger och vill man inte
lyssna eller höra på vad jag har att säga så behöver man inte vara här.
Det finns miljoner andra bloggar och min är inte öppnad för andras
intresse utan bara för mitt ego och min läkning.

Många har sagt åt mig att jag har ett sår.
Sår från mitt förflutna.
Och visst har jag det, det är inget jag ens tänker förneka.
Största såren bottnar sig i rasism och världens och Sveriges elände.
Ett samtalsämne som man aldrig kan äta sig mätt på.
Och varför dessa sår aldrig läker är för att dessa sår alltid
fortsätter att rivas upp.
Rasism är inget som försvinner utan växer och gror framför oss varje dag.
Rasism är något som människor som jag stöter på och hör talas
om dagligen så så vidare jag inte förvandlas till en känslolös robot
som kan stänga av världen utanför så kommer dessa sår alltid att
fortsätta blöda och dessa dilemman kommer alltid att nötas in i min skalle
som i sin tur grubblar och tänker i alla evighet.

Därför är bloggen min terapi. Min väg ut från mina alltför
tunga bördor som alltför ofta får tynga mina dagar och mitt sinne.
Här finner jag liktänkande, krigare på samma sida, allierade och
sist men inte minst, en utväg från all vardaglig kaos.

Några inlägg där jag får skriva av mig and i am good to go.

Jag är som en pundare och bloggen är mitt morfin.
Och så länge jag knarkar så mot min själ toppen!