Soulfood

Jag känner många människor som dagligen går omkring med

alldeles för mycket bagage.

 

"many people don´t travel light"

 

Ryggsäckarna blir allt tyngre, orken allt sämre och ibland undrar

 man om människorna som ständigt reser runt med all

denna tyngd på ryggen, någonsin får stanna och lätta på bördan.

Ifall dom någon gång får stanna, lasta av och slå sig själva till ro.

Eller är det en ständigt flykt genom livet som bara har döden som slutstation?

 

Oftast är det dessa människor som spenderar hela sitt liv till att

göra skillnad i världen och inte bara i sin egen vardag.

Medan dom största såren läker så helar dom ofta andra.

Och längs vägen lämnar dom sällan sig omgivning oberörd.

 

Men är det meningen att människan måste möta hårt lidande

och misär för att bli eldsjälar som sedan hjälper andra själar upp?

Det känns fel samtidigt som vi ofta ser att människor som har

haft det alldeles för lätt i livet oftast har svårt att se till andras misär.

 

Ibland önskar jag att jag vore orörd.

Skyddad från verkligheten och att jag kunde sväva omkring i

ovisshet precis som många många andra.

Att jag kunde bry mig om i-lands problem och gnälla

över vardagliga och ytliga problem istället för att driva omkring med

världens problem över mina axlar.

Samtidigt som det är den delen av mig som upplevt tragedier som

tar fram det bästa av mig, Den kanske mest beundransvärda delen.

Den som inte gör mig till en i mängden och den som

reagerar när alla är handlingsförlamade, den som tänker när

alla slutat tänka, den delen som öppnar sina ögon när andra blundar.

 

Så kanske vårt bagage i slutändan blir lätta vikter.

Kanske det är meningen att vi ska bära dessa tyngder

så att vi kan använda vår erfarenhet och styrka till att bära andras?