Soulfood

Min första kontakt med människor från Rwanda var när jag var 15.
Vi hade en flyktingförläggning där jag bodde och några ungdomar från
lägret brukade komma och spela basket med oss.
Speciellt nära kom jag ett syskonpar, en syster och en bror som
hette Celiné och Remý. Remy blev sedan min första tonårsförälskelse
och vi hade kontakt även efter att han slussas till en förläggning långt ner i Sverige.

Deras historia var hemsk.
Deras mamma var tutsier och deras far hutuer.
Dom hade flytt från kriget mellan dessa två folkgrupper och
var speciellt utsatta i och med att deras familj var blandad.
Vilket genast fick mig att tänka på deras familj när jag såg Hotel Rwanda,
och för en gång skull kunde sätta mig in i situationen dom flytt ifrån.

Vi höll ihop länge och även när dom båda syskonen slussats bort
från Stockholm så försökte vi hålla kontakten och Remý var
uppe i Stockholm och hälsade på någon gång efter flytten.
En dag ringer han upp mig och berättar att röda korset ringt honom
och berättat att dom funnit hela hans familj vid liv och att dom
befann sig i Kanada oskadda och välbehållna.
Remý och hans syster flyttade såklart dit och återförenades
med sin familj och det var med glädje i hjärtat som jag såg
dom åka då jag visste vilket lyckligt slut som väntade dem.

Tyvärr tappade vi kontakten efter det men jag hoppas
att dom fick ett fantastiskt liv tillsammans i Kanada och
att deras utbildningar tog tillvaras på.
Rémys familj var högutbildade och hans far satt på
en högt uppsatt position innan kriget startade så familjen
lämnade varken fattigdom eller misär egentligen utan
var bara tvingade att bryta upp från sitt liv pga det
otroligt onödiga men hemska kriget som senare i framtiden
skulle gå under kategorin: Folkmord i Rwanda
Kriget som människorna valde att blunda för.