Soulfood

Det är så svårt att finna bra vänner.
Och när man blir äldre så blir möjligheterna att lära känna
nya människor desto svårare.
Speciellt i ett samhälle där vi är väldigt stängda inför möjligheterna
att lära känna nya människor och där vi flyr främlingar som pesten.
Och även när vi träffar folk som vi finner spännande eller
intressanta så hindrar vår sociala kompetens eller rädslan för
att bli avisade, oss fån att söka den kontakt vi skulle vilja ha.

Men även när vi lär känna människor så har vi svårt att behålla dem.
Vänskaper är sällan långvariga nuförtiden.
Även dom trognaste barndomsvänner kan snabbt vända dig
ryggen om situationen inte längre passar eller duger.
Kanske råkar du få barn eller gifta dig före din bästa vän
och redan där kan avundsjukan gnaga sig in och skapa
hål som sedan inte går att lappa ihop.

Sen har vi den värsta egenskapen som oftast gör
slut på relationerna mellan vänner.
Och det är bristen på respekt.
Bristen på kunskap hur man faktiskt är en bra vän.
Vanligt vett och etikett som den nya själviska trenden kanske
tvingar oss att glömma bort.

Jag har enormt höga krav på vilka jag släpper in i mitt liv och
vilka jag väljer att kalla för vänner.
För genom åren har jag lärt mig att linjen mellan vänner
och fiender kan vara förbaskat hårfin.

Dessvärre har jag alltid varit en person som faktiskt ger betydligt
mycket mer i en vänskapsrelation än i en kärleksrelation.
Jag sätter ett enormt högt värde på mina vänner och den
dagen jag upptäcker att vännen är opålitlig och är den
typen av vän som tar mig för givet då har besvikelsen
och sorgen nästan varit större än när jag förlorat någon av mina kära.

Jag har inget intresse av ytliga bekanta längre.
Kanske är det för att jag känner mig för gammal för att
tycka att det är viktigt att ha 500 telefonnummer i mobilen.
Kanske jag även blivit för klok för att ödsla tid och energi på
att mingla med människor för att det ska se bra ut eller för
att det ska stärka mig som person för att jag ökar min
popularitets-status på face-book om jag känner halva Stockholm.

Jag är inte intresserad av att pressas in i någons schema
och få möjligheten att känna mig överlycklig när mina
vänner faktiskt har tid att pressa in mig deras hektiska
liv där allt mellan himmel och jord ska få plats.

Det var skillnad på vänskaperna jag hade när jag bodde i Italien.
Skillnad på det sociala livet.
Jag hade även en större möjlighet att lära känna nya människor.
Det är ganska tragiskt att jag på mina korta sommar-vistelser i
Italien oftast lär känna fler människor, genuina människor, än
vad jag gör under flera flera år i Sverige.
Mina gamla italienska vänner finns fortfarande kvar i mitt liv.
Här har jag under en livstid haft vänner som kommit ut och in
i mitt liv som om jag vore en Seven/Eleven.

Och det är något jag inte kan förstå?
Alla människor kanske inte alltid vet hur man ska
göra allting rätt och hur man ska agera i relationer.

Men man behöver fan inte gå och göra 100% fel.....