Mobilstressen
Ibland känner jag verkligen för att kasta ut min mobil genom fönstret
och låta den vila i frid.
Den må vara praktiskt, nödvändig och t om ganska svår
att leva utan men den tillför ju även enormt mycket stress.
På något sätt så tvingar den oss att vara extra tillgängliga
och många gånger tar den oss ifrån vanligt vett och ettikett
pga att vi lättare kan gömma oss bakom sms.
Istället för att ta våra konflikter öga mot öga så skickar vi
sms för att vi finner det lättare att haspla ur oss vad vi känner
när ingen ser oss och hör oss.
Lättare är det också att banga ut från möten eller träffar
då man snabbt kan skicka iväg en nödlögn.
Förr hade vi hemtelefoner.
Vi var svåra att få tag i. När vi inte hade tid så hade vi inte tid.
Vi behövde inte känna att vi måste ha koll på mobilen hela tiden
ifall någon skulle råkat ha ringt eller sms:at.
Vi var engagerade i det vi gjorde till 100% för att
vi slapp bli avbrutna av mobilsignaler hela tiden.
Jag får nästan alltid utskällningar av pappa för att jag inte svarar.
Även min man som undrar varför man har en mobil om man
ändå aldrig hör den eller visar intresse på att svara.
Oftast blir jag arg för jag anser inte att en mobil nödvändigtvis
betyder att man alltid ska vara tillgänglig.
Och dessutom är jag väldigt sällan det då jag har fullt upp
med jobb, barn, sköt hemmet och självklart blogga ;)
Ibland ser jag att det ringer men inser att om jag svarar så
försvinner snabbt 15-20 minuter bort på att prata.
Tid jag oftast inte ens har.
Inte heller är det speciellt kul när ens sällskap svarar
på varenda samtal och sms när man umgås.
Klart att det finns gånger man måste men när
man har så få tid med sina vänner och nära och kära
så kan man åtminstone ge dem sin fulla uppmärksamhet
när man väl ses, om inte av respekt.
Nä usch...mobilen för mig är bara stress för det mesta.
Men jag ger mig själv rätten att inte göra mig
till en 100% tillgänglig person bara för att jag ägen en.
