Soulfood

Tv-programmet "På bar gärning" visar oss vår dåliga civilkurage

 

På bar gärning är ett tv-program som visas på kanal sju.

Ett program som spelar upp olika scenarion där man

filmar hur människor reagerar och visar sin civilkurage, eller snarare

brist på civilkurage.

 

Jag finner detta program otroligt intressant och har hunnit se

i all fall några omgångar.

Varav den näst senaste fick mig att bokstavligen börja gråta

då programmets team riggade upp en scen där en liten pojke

låtsades ha tappat bort sin mamma utanför ett centrum.

Pojken stod med en sko och hoppade och skrek efter sin mamma

och bara en person på flera timmar reagerade och tog sig an den 4-åriga pojken.

Detta fann jag otroligt upprörande och hemskt.

Hur kan så många vuxna människor bara gå förbi ett gråtande barn

som är så liten och som uppenbarligen inte hittar sina föräldrar?

 

Ikväll tittade vi igen och gäst i programet var Alexandra Pascalidou.

En av dom mest beundransvärda kvinnorna man kan finna i Sverige.

Dels pga hennes kamp mot rasism och dels pga hennes engagemang i samhället.

Det jag älskar med henne är att hon är så rak på sak och sätter fakta bakom

våra gärningar istället för att försöka täcka upp för det dåliga civilkurage som

vi har i vårat samhälle.

I programmet finns det en pedagog som alltid är med och jag är så less

på honom och hans ständiga ursäkter till varför människor inte tar sitt

ansvar i samhället. Alla dessa fint inlindade ord som ska försöka ursäkta

vår befolkning för vår faktiskt vidriga medmänsklighet och för vår feghet,

Men Alexandra är snabbt där med sina raka höger och skräddarsyr inte sina ord.

Vi är fega och otroligt konflikträdda men ingenting kan ursäkta att vi

gärna ger oss in i en dispyt när det gäller parkeringar men blundar för

när barn och handikappade blir kränkta och förnedrade mitt framför våra ögon.

 

Scen efter scen har visat att vi väljer att inte reagera när barn råkar illa ut,

när en handikappade blir diskriminerad i en butik, när en människa

överhuvudtaget felbehandlas eller kränks.

Däremot kommer hjältedåden, dom hårda orden och empatin

snabbt fram när det gällde djur och petitesser.

 

Och det bästa av allt är dom förbannade skräddarsydda ursäkterna

och förklaringarna varför vi inte ingrep eller varför vi inte reagerade.

- Jo jag tänkte ju göra det...

- Hade jag inte haft så bråttom så hade jag självklart stannat

- Det är så svårt att veta om man ska lägga sig i

Bla bla bla

 

Jag skulle gärna se stockholmares rekationer kontra lantisars

för jag misstänker att vi faktiskt skulle ligga jäkligt risigt till jämfört med dem.

Av min erfarenhet så är dom utanför Stockholm snäppet vassare än oss.

Usch kan inte tro att det är sant! HUR i helvete kan man gå förbi ett gråtande barn!!! Man blir mörkrädd!