Soulfood

 

I förrgår var min man med om en olycka med en cyklist.

När han skulle svänga in på en bensinmack så kör en cyklist

in i honom från passagerar-sidan i världens fart. Som tur var så

hade han själv ganska låg fart eftersom han svängde in på macken.

Han hade sett sig im men cyklisten kom i alldeles för hög fart och

som tur var som kom polisen också fram till att det var hennes fel

och ingen anmälan gjordes.

 

Kvinnan fick lindriga skador, enbart lite skrubbsår.

Can var rätt chockad och väldigt förbannad för 5 minuter efter

olyckan så kommer en man på rollerblades och börjar skrika och

hota honom. Han som inte ens hade sett olyckan påstod att han hade

sett allt helt plötsligt och att Can hade var nonchalant i sitt beteende.

Väldigt lustig i och med att kvinnan med cykeln tog på sig skulden

och själv egentligen inte ville ringa vare sig polis eller försäkring.

Det var pinsamt uppenbart att mannen ville göra det till ett brott

för att Can var invandrare och cyklisten av nordiskt ursprung.

Han gormade och skrek som om det var han själv som hade blivit

påkörd och tillslut tappade min man såklart humöret och skrek

tillbaka och då höll han äntligen käften.

 

Polisen var ovanligt schyssta och köpte hela förklaringen till

olyckan i och med att både Can och kvinnan gav samma historia.

Nu får försäkringen avgöra om det blir något av det hela men

förmodligen löser allt sig väldigt smidigt.

 

Det är så himla trist att människor ska reagera på detta vis.

Alltid ta allting så förbannat personligt.

Som om Can körde på henne med flit för att hon var

svensk och han var invandrare? Ingen människa vill väl

någonsin köra på någon med flit om man inte är ute efter

att mörda någon men uppenbarligen har vi kommit till den punkten

att man ska göra allting så förbannat personligt och få det

att handla om mert än vad det egentligen är.

Men det är väl så, är man en människa med ont uppsåt så

tar man väl för givet att alla andra är av samma skrot och korn!