Soulfood

Min mormor blev överkörd av en lastbil för över ett år sedan.
Eller lättare sagt lastbilen backade på henne så att hon föll och sedan
körde han över hennes ben.

Från att ha varit en förbannat pigg 88-åring som reste och
var med i kyrkans kör så blev hon rullstolsbunden för
att han kapade ena benet på henne och förstörde det andra.

En tragisk historia och som nu har blivit ett ovärdigt sätt
för henne att leva på då en depression spökar och ensamheten
är påtaglig.

Så nu är hon förstås bitter.
Hon lägger över dåligt samvete på sina barn för att dom inte hälsar
på varje dag och pikar på min mamma för att dom bor halva året i Italien.
Hon hade ringt min moster och frågat varför hon aldrig kommer och
hälsar på när dom ändå bor båda två i Uppsala och min moster hade svarat
henne med denna mening:

- Varför skulle jag göra det. Vi har ju ingentingt gemensamt.

Min mamma var upprörd över att hennes syster hade uttryckt
sig så och jag kan hålla med till en viss gräns.
Och trots att jag älskar min mormor och håller henne högt så
vet jag också vilken slags moder hon varit till sina barn.
Hon har alltid satt min morbror, hennes enda son, i första hand.
Passat hans barn med glädje och nekat dom andras barn hjälp.
Varit otacksam när hon kommit på besök och inte engagerat sig
speciellt mycket i vare sig mammas liv eller hennes andra två
systras liv. Tyckt illa om min far i början för att han var italienare
och visat alla sorts känslor utan dom som hon borde visat, dom moderliga.

Min mamma är diplomatisk och lojal så hon häslar på mormor och
ställer upp och pratar med läkare osv osv men reser iväg när hon vill.
Med all rätt. Varför ska hon anpassa sitt liv till någon som aldrig brytt sig
om hennes?

Det finns inga do-over när man är förälder.
Föräldraskap går inte att göra om.
Och oavsett hur du har varit så finns det alltid en säker
garanti och det är att det alltid kommer ett kvitto på hur
du har behandlat dina barn. Oavsett om du begär det eller inte....