Soulfood

Det är lätt att bli en riktigt egoist i ett i-land och speciellt i en
storstad som Stockhom där allt handlar om vad vi har och inte vem vi är.
Där vi blir en droppe i havet och våra gärningar och vart beteende nästan faller osynligt.

Jag har oftast fått höra att jag borde tänka mer på mig själv och
att det inte lönar sig att bry sig om andra och till viss mån har jag
fått lägga den sidan till för att skydda mig själv från svek men jag kommer
alltid vara den jag är och tänka på min omgivning då jag inte går hand i hand
med 2012 och jag jag jag-idén.

Egoismen som människan besitter återspeglas i allt vi gör.
Den visar sig väldigt tydligt i dagens föräldrarskap där man inte förstår
eller bara inte ens är villig att sätta någon annan än sig själv först. Inte ens
när det kommer ett litet sårbart barn som man själv satt till världen.
Man förstår inte att livet förändras och att man inte längre kan göra
allting som man gjorde när man var singel och barnlös.
Inte heller förstår man att man kanske måste prioritera bort
vissa saker eller göra ett val när man står och velar mellan karriär och barn.
För det finns ingenting mer egoistiskt än att sätta ett barn till världen
för att sedan lämna barnet till dagis och nannys dygnet runt och förvänta
sig att samhället och alla andra än en själv ska stå för uppfostringen.
Det spelar ingen roll hur många ipods, datorer, mobiler och andra lyxsaker
som barnen får för i slutändan kommer dom bara vara ett tomt skal
som törstar efter kärleken som dom borde ha haft men aldrig fick.

Egoismen framträder även i förhållanden när vi kräver perfektion och
100% förståelse från våra partners men sällan kan uppnå samma sak tillbaka.
När vi kräver att kärleken ska sättas på paus när det passar oss och
bli butterflies när vi trycker på play igen.
Att vi även där är villig att kasta bort familj och långa äktenskap för
ett engångsligg på en personalfest för att relationen kommit i en svacka.
One strike and you´re out.
Idag befinner vi oss i en sådana ovärdiga familjetraditioner att t om
psykologer sitter och uppmanar folk till att dra och lämna familj och barn
så fort relationen blir lite tråkig. Att feminister sitter och uppmuntrar
kvinnor till att ta det starka steget ur relationen så fort dom finner en
minuts tvekan eller känner sig ouppskattade för en dag.
Och våra blinda ögon och vårt nedgågna förnuft kan inte ens tänka
för en sekund att relationer som ska vara länge aldrig kommer att
vara på topp hela tiden, att det kommer upp och nedgångar men att
ingen annan någonsin kan leva superlyckliga och förälskade varje dag i
50 år framåt.

Nej överallt sätter vi oss själva främst på raden och tror att
alla runtomkring oss ska nöja sig med att vänta på oss sittandes på raden bakom.