Soulfood

Den värsta sortens rika är inte dom som blivit rika genom att
faktiskt jobba för sina pengar för oftast brukar dom
ha en viss ödmjukhet och faktiskt minnas hur det var att
inte ha dessa miljoner på fickan.
Nej dom värsta sorterna är dom som fått sin rikedom serverat
på ett fatt. Dom som kommer i en form av inköpta fruar,
arvtagare, vinnare på lotto, lyckliga partners till rika, barn
till rika föräldrar.

Dom skulle man helst skicka till något i-land så
att dom kunde sitta där och uppskatta det dom
så kaxigt tar för givet.

Ibland när jag jobbar så får mitt hjärta sig en elchock ibland.
För dessa människor, och tro mig, vi har många av dom, tror att
dom kan bete sig hur fan som helst.
Rullas inte röda mattan ut vid entré så är deras dag förstörd.
Finns det inte varan dom behöver pronto så är det på vippen
att dom kastar sig på golvet som en tre-åring och börjar böla,
är maten inte lagad för två sekunder sedan så är den gammal,
måste dom vänta i kö i mer än en halv sekund så börjar dom skrika
som om dom vorde på någon marknad i Pakistan, får dom inte sin
vilja igenom så går dom hem och skriver ett halvt meter långt
mejl om hur vi i butiken minnsan inte ska behandla dom och
deras förmögenhet på detta vis osv osv osv......

Och det är lustigt hur människor som ändå levt med en silversked i mun,
vissa i häcken, och som rört sig i dom fina kretsarna och gått i fina
skolor helt tappar det sunda förnuftet när dom går in i en butik.
Det är som att man ska behöva räcka dom en manual där det
står: Så här beter man sig när man går in och handlar.
Och så här beter man sig mot personalen som servar en.

Ibland är det väldigt kul att se dom här rikemans-charaderna
som utspelar sig i butiken men tyvärr är det också väldigt väldigt
tröttsamt och tar mycket energi från kropp och själ.
Att hela tiden bli testat för sin kunskap.
Att ha folk som bara väntar på att få sätta en på plats.
Eller att det vissa dagar väller in rastlösa inköpta kärringar
som bara gått och väntat på att ta ut hela sin dåliga dag över en.