Soulfood

Imorse när jag skulle lämna Zarah på dagis så var hon på
ett nedstämt humör redan när vi gick för att hon inte fick ta med
sin trasiga nalle. När vi väl kom till dagis så sken hon upp lite
och sprang iväg och lekte. Men när jag skulle vända mig och gå
efter att ha bytt några ord med lärarna så kommer hon springandes
i 180km/h och skrek och grät för full hals.
Hon kramade mig som om det var domedagen och vi
aldrig skulle ses igen och vägrade släppa taget.
Väldigt lätt att gå då!
Tillslut tog en lärare tag i henne så jag kunde gå och hon
fortsatte med sitt hjärtskärande skrik.

Det var inte långt ifrån tårar för mig också och hjärtat
blödde en flod.

Rackarns unge alltså.
Det finns inget värre än när hon gör sådär.