Soulfood

 

Dagis med tillgängliga datorer är uppe för diskution.

Barnen skulle sitta i ring och använda laptops.

 

En del menar på att det tar bort dom sociala faktorerna

och göra barnen mer skygga för att möta samhället än vad dom redan är.

Andra menar på att detta är framtiden och att även små 3-åringar

måste delta i tekniken och utvecklingen som är en del av framtiden.

 

Självklart är tekniken, datorer, mobiler och allt som har med

detta och göra, en stor del av framtiden.

Men det är skrämmande att detta istället för att vara en del av

framtiden håller på att ersätta den framtid där även socialt beteende

och gemenskap ingår.

 

Man märker ju själv på sin omgivning hur mycket lättare det är att upprättahålla

kontakt och vänskap med face-book, mejl och sms.

En bra ersättning om man inte har tid men en undanflykt om

man bara blivit bekväm och lat.

 

Det tråkiga är när man ser par som är ute som sitter med

näsan i telefonerna istället för att umgås.

Eller när en grupp vänner sitter på tåget och istället för

att konversera med varandra så konverserar dom genom mobilerna

med andra som inte ens är där.

Min poäng i det hela är att varför ödsla bort den lilla tid man

har med varandra genom att surfa när man har the real deal framför en.

 

I ett stressat samhälle där man redan kläms in i folks schema

som en parasit som stjäl deras tid så är denna tid

åtminstone ett tillfälle där man borde kunna kräva

sina fulla rättigheter, dvs vännen eller mannens 100 procentiga

uppmärksamhet och fokus.

 

I vissa länder kommer det sociala alltid vara format med landet.

Oavsett tekninkens utveckling så kommer den mänskliga

kontakten alltid vara mer värdefull.

Skratten på gatorna där folk möts kommer aldrig att upphöra,

konversationerna mitt på gatan kommer aldrig att ta slut och

den mänskliga kontakten med verkligheten kommer

alltid att flyta med framtidens vågor.

 

Men i länder som Sverige är ett socialt utbyte livsfarligt då vi

redan lider av socialt handikapp och lever i ett samhälle där vi inte

riktigt vet hur vi ska relatera med varandra eller ens hur vi ska agera.

Det spelar ingen roll om jag går till en park med mitt barn och

finner flera andra familjer där eller om jag lämnar henne på ett dagis där

hon gått i snart över två år, det är knappt att man får ett vänligt leende eller ett hej.

Barnen hålls ifrån andra barn som att dom undvek pest och kolera.

 

Trisstesen över att gå utanför dörren och bara möta sura blickar eller

väldigt ofta dömande blickar börjar bli mer än tröttsamt och dom

bitska kommentarerna som viner runt tär på folks glädje.

 

Just när det kommer till den situationen så finner jag mig

otroligt lyckligt lottade att vara en del av både den syrianska,

asiatiska och italienska kulturen där familjeband spelar stor roll.

Där man ofta kommer i kontakt med familj och vänner och varken

face-book eller sms kan ersätta relationerna.

 

När vi vandrade runt i Kista centrum igår så möttes jag av känslan

över att vara utomlands trots kylan och vinterkläderna.

Foodquarterns bord fylldes med stora familjer där både farmor och

farfar samlades med sina barn och barnbarn för att träffas.

Överallt hörde man skratt och konversationer och stället var i jämförelse

med NK fullt med tecken på livsglädje.

 

Och genom vandringen kunde jag inte låta bli att hålla mig

för skratt för det kändes som att jag dansade runt en

välpyntad julgran när jag mötte alla utländska människor med

glitter på modet..hahahahahaha!!!