Fejkad depression eller påverkad av samhället???

 
Jag förvånar mig dagligen över hur dåligt människor i Sverige mår.
Egentligen borde våran psykiska hälsa vara "top of the line"
med tanke på den lyxiga standarden, friheten från svält, förtryck och krig osv.
Trots det ränner det iväg mot ett samhälle med grov psykisk ohälsa.
Vänner och familj runtomkring mig mår dåligt, läsare mår dåligt,
kändisar mår dåligt, man själv mår dåligt till och från.
 
Ibland undrar jag hur dåligt man egentligen mår och hur dåligt man
mår pga påverkan av andra.
Det känns nästan som att man känner sig tvingad att må lite dåligt
när alla andra gör det och tyvärr känns det även som att det
har blivit en inne-grej att må dåligt.
 
Så fort en B-kändis faller ut från rampljuset så ska dom gå ut
med sina livs historier och berätta om att dom mår psykiskt dåligt,
att dom knarkat eller haft problem med familjen, bla bla bla.
På så sätt bli misär ett kändisskap och något som man ser upp till.
Det blir något som dom unga apar efter och fortare än vi anar så
har vi snart sju-åringar som knaprar antidepressiva piller och
svär på att deras liv innehåller den grövsta misären i världen.
 
Jag tror tyvärr den omtalade förebilden som går ut och visar att även
kändisar med en massa pengar mår dåligt har blivit snedvriden
och förvandlas till dom där kändisarna som är kända för att dom
super skallen av sig, ligger runt och röker på.
Och att detta många gånger fortfarande gör att dom behåller kändisskapet.
 
Jag tror att den värsta psykiska sjukdomen är den som sitter i folks huvuden.
Den som är en sådan stark inbillning att man tror på den själv och
låter den definera sitt liv.
Vi som då och då faller mellan sprickorna pga saker som händer
eller pga folk runtomkring oss, vi kan faktiskt ta tag i våra onda
andar och göra oss av våra psykiska besvär.
Det är dom som har störningarna fastsvetsade i huvudet som
finner sig själva i en evig kamp livet ut.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0