Soulfood

 

Jag förvånar mig dagligen över hur dåligt människor i Sverige mår.

Egentligen borde våran psykiska hälsa vara "top of the line"

med tanke på den lyxiga standarden, friheten från svält, förtryck och krig osv.

Trots det ränner det iväg mot ett samhälle med grov psykisk ohälsa.

Vänner och familj runtomkring mig mår dåligt, läsare mår dåligt,

kändisar mår dåligt, man själv mår dåligt till och från.

 

Ibland undrar jag hur dåligt man egentligen mår och hur dåligt man

mår pga påverkan av andra.

Det känns nästan som att man känner sig tvingad att må lite dåligt

när alla andra gör det och tyvärr känns det även som att det

har blivit en inne-grej att må dåligt.

 

Så fort en B-kändis faller ut från rampljuset så ska dom gå ut

med sina livs historier och berätta om att dom mår psykiskt dåligt,

att dom knarkat eller haft problem med familjen, bla bla bla.

På så sätt bli misär ett kändisskap och något som man ser upp till.

Det blir något som dom unga apar efter och fortare än vi anar så

har vi snart sju-åringar som knaprar antidepressiva piller och

svär på att deras liv innehåller den grövsta misären i världen.

 

Jag tror tyvärr den omtalade förebilden som går ut och visar att även

kändisar med en massa pengar mår dåligt har blivit snedvriden

och förvandlas till dom där kändisarna som är kända för att dom

super skallen av sig, ligger runt och röker på.

Och att detta många gånger fortfarande gör att dom behåller kändisskapet.

 

Jag tror att den värsta psykiska sjukdomen är den som sitter i folks huvuden.

Den som är en sådan stark inbillning att man tror på den själv och

låter den definera sitt liv.

Vi som då och då faller mellan sprickorna pga saker som händer

eller pga folk runtomkring oss, vi kan faktiskt ta tag i våra onda

andar och göra oss av våra psykiska besvär.

Det är dom som har störningarna fastsvetsade i huvudet som

finner sig själva i en evig kamp livet ut.....