Dresscode

 
Kanske är det något som vi inte vill erkänna men visst fan dömer vi
folk efter kläderna!
Faktiskt många gånger mer än vi tror.
Och vi definierar oss själva genom våran klädstil och försöker passa
in i olika sammanhang genom att klä oss som resterande personer,
hur obekvämt det än känns mot huden.
 
Vi kan gladeligen valsa in på H&M i mjukisbrallorna och den slitna
t-shirten men börjar vi röra oss mot biblioteksgatan så sliter vi ut
det senaste modet ur garderoben och sätter på oss dom ärvda guldsmyckena.
För att kliva in på NK i mjukis vore nästintill en lika stark synd som att
kliva in i kort kort i kyrkan.
 
Går vi på någon "finare" tillställning så klämmer vi in oss i en osmidig
fodralklänning från Karen Millen och slänger på oss dom där höga
klackarna som stått och dammat i någon garderob och männen lägger
mer gelevax i håret än vad en hårfrisörsalong äger och knäpper till skjortan
så tight att dom knappt kan andas.
Sen står vi där med bubbel i handen och längtar hem till soffan,
one-piece dräkten och mammatrosorna.
 
Det är klart att det är lite kul att klä upp sig!
Minns tillbaka till dom dagarna där varje dag var en catwalk.
Men måste säga att jag inte saknar dem för nu blir tillfällena där man klär upp sig inte
en vardag och när man väl gör det så känns det lite speciellt.
 
Jag minns 70-80 talets nyanlända invandrare som tjänades miljoner på
sina restauranger, kemtvättar, caféer m.m
Aldrig någonsin kunde man ana att dom hade mer än tjugo kronor på
fickan för dom gick i samma kläder år in och år ut och körde samma
bil och model tills motorn la av.
Vikten av att stoltsera runt med vad man ägde och hade var liten
och innebörden av att faktiskt tjäna sina pengar var stor.
 
Idag hittar vi bratskillarna på Stureplan med pappas kredtikort
och invandrarkillarna i BMW:n som är köpt av pappans pengar.
Tjejerna som springer omkring med mer bling bling än Lill Wayne
och gucciväskan dinglandes över armen.
Det är maximal vikt på utseende, maximal vikt på klädkoden,
maximalvikt på senaste tekniken, maximal vikt på bilen man kör
och minimal vikt på vad som döljer sig bakom hela fasaden som är
utsmyckad med guld och dollarmärken.
 
Jag fattar känslan!
Speciellt som invandrare där man har stämpeln som lågklass och
socialbidragstagare.
Jag vet hur skönt det var att komma in på Karen Millen på biblioteksgatan
som 20-årig mörkhyad tjej och gå från att bli totalt ignorerad
till att ha två expediter som slickade arslet på en för att man
helt plötsligt var en 20-årig blatte som pungade upp 5000:-
för två par skor!
 
(Jobbade med farsan på den tiden och tjänade bra)
 
Så ja, jag förstår känslan att kunna glida in och bara bevisa alla fel.
Det är samma känsla som måste givit Zlatan en rejäl orgasm när han
gick från den jävla juggen som pratade konstigt till en världsstjärna inom
fotbollen.
Jag minns såväl hur man småhånade honom bakom ryggen när han
inför kameran berättade om hans mål om att bli en av dom större stjärnorna.
 
Med åldern och med erfarenhet så blir man dock snäppet visare
och för mig har andras uppfattning om mig ingen som helst betydelse längre.
Jag klär mig som jag vill, pratar som jag vill, beter mig som jag vill och
att inta en skepnad likt en kameleont för att passa in överallt
har intalat mig speciellt mycket.
 
Mig finner du med ett glas vatten i handen, med mänskliga rättigheter
och antirasistiska argument i munnen, med två barn hängandes
runt min nacke, på något multi-kulti ställe i min naturliga
men kaxiga outfit som är på modet....eller inte.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0