Och så var vi här igen....
Ytterliggare en sömnlös natt, ännu en natt som innebär flera timmar
av frustration och ilska över saker som jag aldrig kommer kunna att förändra eller kontollera.
Jag är trött, inte bara trött, jag är apatisk.
Varje dag börjar kännas som ett helvete att vakna upp till.
Fyra år, 52 veckor per år, 1460 dagar som jag mer eller mindre
vandrat omkring som ett explosivt ämne som bara väntar på att explodera.
Häromveckan trodde jag att jag höll på att få en hjärtinfarkt.
Att jag skulle vara en av dom unga människor som pga stress och press
kollapsade och hamnade under statistiken "människor som får hjärtinfarkt.
Adrenalinet pulserar alldeles för hårt och alldeles för ofta och
den här ständiga aggressiva känslan börjar bli tung nog att bära.
Idiotiska jävla familj!!!!!
Varför kan jag inte bara få ha normalt funtade familjemedlemmar?
Igår startade min mamma ett psykopatiskt tjafs med min man.
Idag fortsätter min man att låta deras tjafs gå ut över mig.
Och på det så fick jag ett trevligt bemötande på dagis.
En lärare berättade att Zarah hade kallat sina dagiskamrater för horungar plus hotat dom.
En liten flicka på 3 och ett halvt år, MIN flicka dessutom!
Och eftersom hon har så fantastiska förebilder så skrattade bara den delen
av familjen som lärt henne detta beteende bort det.
Det är bagateller, sluta överdriva, det är inte världens undergång.
Det var bemötandet man fick!
Ja.... Zarah har fantastiska förebilder!
Ett gäng riktiga djälvulskreationer till förebilder.
Starka förebilder som sprider sin rasism, sin ignorans och sin
intollerans som ett gift i min och barnens kroppar.
Våra familjer är nochalanta. Nochalanta inför inverkan som
dom har på mina barn, nochalanta inför inverkan som dom har i mitt liv.
Dom är själviska och självupptagna jävla patraskmänniskor som
bara har deras egna intressen i sikte.
Jag har släpat mig själv, mina barn och bagage fram och tillbaka
till båda familjerna för att ens kunna ha en någorlunda kontakt.
Men inte ett jävla skit har man fått tillbaka.
5 år och inte en jävel har satt sin fot här frivilligt.
Aldrig har dom kommit och hälsat på eller erbjudit sin hjälp
trots att man varit gravid två ggr.
Det har aldrig funnits något intresse att följa med på utflytker
eller att överhuvudtaget ta del av barnens sociala liv.
Nej gud bevare mig för att åka 20 minuter för att ställa upp eller
för att träffa sin oss när man bekvämt kan sitta och vänta på när vi
stressar fram och tillbaka. Fy bubblan vad skönt.
Men kväva mig med tjat om att jag ska flytta in på min mans morsas
jävla tomt det går bra minnsann! Självklart ska vi leva som en fucking
hallelujasekt med 5 mm avstånd mellan varandra.
Eller ännu bättre! Jag flyttar tillbaka till min mamma och
pappa så att jag kan få lära mig hur man är svensk.
För det är det enda som varit så förbannat viktigt för mina föräldrars
del under alla jävla år! Det är att allting ska vara svenskt!
Vi ska vara svenskar, våra barn ska vara svenskar, vi ska leva svenskt.
Vilken förbannade jävla fantasivärld lever dom i?????
Jag ska vara svensk och jag ska vara syrian.
Och sanningen är att båda sidorna kan köra upp sin fucking skenheliga
kultur och sina falska seder i arslet för jag är den jag är och
tack gode gud icke likt någon i vår familj.
Om jag så ska dö på kuppen så ska jag inte ge vika för någon av
våra kära och omtänksamma familjer.
Ja! Grymt fina förebilder till mina barn!
Om någon kommer att ha en uns av inverkan på mina
barn i framtiden så kommer jag inom en väldigt snar framtid ha
barn som hatar svarta, muslimer, svenskar och syrianer,
Och förmodligen kommer horunge och fitta vara det enda dom har
i sin vokabulär.
På inte tala om dom fina medmänniskorna dom skulle bli.
Dom skulle spendera hela sina trasiga liv med att trycka ner andra
och får andra att må dåligt i sig själva.
Dom skulle skrika åt andra människor konstant
och ett aggressivt och ilsket beteende är den enda dom skulle känna till.,
Frågan är bara hur mycket ork man har kvar för att palla ta
dessa eviga fajter som inte tycks ha ett slut.
Frågan är vart man själv drar gränsen i sitt liv.
Är ens familj värd fallet av en själv?
Nu fick jag i alla fall skrika av mig lite i bloggen.
Tack gode gud att jag har denna hemsida!
Tror att livet skulle äta upp mig levande annars!
