Lovelifes today,,,,,
Så länge som mannen och kvinnan har existerat i ett form av samliv
så kan man nog konstatera att relationer aldrig har varit lätta.
Speciellt inte kärleksrelationer.
Det är inte lätt när misär och problem präglar ett förhållande.
Det är inte lätt att veta när man ska gå och när man ska stanna.
Att veta om gränsen är nådd eller om man har orken kvar att kämpa lite till.
Lika svårt är det att veta om relationen liknar en sjunkande båt pga
stressen med jobb, barn och vanliga vardagsproblem eller om det
faktiskt är så illa att kärleken nått sitt slut.
Relationerna i dagens samhälle är tuffa nog att rädda.
Folk har det för jäkligt på jobben och är oftast överarbetade och trötta.
När man väl kommer hem så kommer man hem helt utbränd, slut och grinig.
Barnen skriker och är trötta dom med för att dom lämnats alltör
länge på dagis, hunden behöver rastas, maten lagas, huset städas.
Du ser på dina barn och känner ett hugg i hjärtat för att du försummar dom
och när du väl kommer ha tid för dem så kan det vara försent.
Du tittar på din partner och undrar när det senast var som du gav
henne eller honom en kram eller visade en uns uppmärksamhet,
och du kommer på dig själv att anledningen till att du inte kan minnas
varför är för att ni tagit ut all irritation och stress på varandra dom senaste
åren och varit alldeles för arga på varandra för att ens orka hitta en väg ut från kaoset.
Ni ser på varandra och letar i panik efter den personen som ni än gång
blev kär i. Och ibland vill man bara skrika rätt ut: ÄR DU DÄR????
Så vad gör man?
Går man i hopp om att gräset är grönare på andra sidan eller stannar
man för att man inser att det med all sannolikhet blir samma sak i nästa
relation så fort smekmånaden är över och vardagslivet kickar in.
Ska kärleken mellan två människor verkligen behöva bli
ett minne blott i dagens nuläge?
Ska det komma till den punkt att samhället inte bara styr över
oss som människor utan ska den nu få ta sig in och krossa
hem och familj?
Kommentarer
Postat av: samira
Du skriver så fint Linda. Dina ord når verkligen ut, får än att stanna upp och tänka efter.
Är det så här vi vill leva?
Jag hoppas att vi är starkare än så, jag hoppas att kärleken ska övervinna allt. Men det är inte alltid lätt. Men som dem säger så är hoppet det sista som lämnar än.
Vi kämpar vidare!
kram
Trackback
