Moving....
Kära läsare!
Jag kommer att ta en lång paus från denna blogg och kommer
istället lägga all min fokus på den nya bloggen, som konstigt nog
fått fler läsare trots att den är relativt nyöppnad.
Jag känner att tre bloggar är för många att hålla igång så
jag flyttar min skrivverksamhet till den andra bloggen.
Jag hoppas att ni kommer att finna glädje även i den men det
blir ju lite mer debattblogg och inte så mycket personligt.
Ni som vill fortsätta följa mig kan gå in på denna blogg istället:
www.liberty.blogg.se
Jag vet inte när jag kommer att återvända hit.
Jag har otroligt mycket med flytten, söka nytt jobb, får ordning på livet över lag.
Jag hoppas att detta inte är ett farväl för evigt.
Ta hand om er!
Hopplös fall!
Italien gjorde mig gott.
Inte bara mentalt utan kroppsmässigt också.
En månad i solen, svettandes i 40 grader och med promenader dygnet runt
gjorde att jag till 97 % fick bort min mamma-mage.
Tyvärr så hann jag knappt hem så kom den tillbaka!
Jag börjar inse att min mage kommer att vara ett svårt fall.
Jag är och kommer alltid vara finlemmad i övrigt på kroppen.
Smala vader, smala armar, spinkiga handleder, litet ansikte.
Men magen är ett helvete som är här för att stanna.
Det är promenera, promenera och promenera som gäller.
Ingenting annat kommer att duga.
Inte ens om jag lägger om dieten.
Hittade en nästan exakt kopia av min mage fast blekare och med grymt
mer bristningar och märken. Men annars är den på pricken lik.
Den är absolut inte överdrivet fet men tillräckligt för att se osymmetrisk ut
och tillräckligt för att paja min för övriga x-small - small storlek.
Galet irriterande!!!
Ska försöka köra lite med Anna Skippers kost.
Hon har en egen hemsida med massor av recept!
Dvs om jag ser till att finna en grym motivation och disciplin.
Målet är låååååååååångt borta men målet är något åt detta håll:
Hahahaha...yeah right va :)
Vi får väl se.... i mina vildaste fantasier kanske!
Lägenhet till salu!
Snart är det dags!
I måndags var fotografen här och fotograferade min lägenhet inför försäljningen.
Den första september har vi vår första visning.
Snart är min första kärlek såld.
Min underbara tvåa som varit min trygghet, min frizon, mitt hem i tio år!
Många stunder har passerats i detta hem och den har en hel del minnen
och historier att dela med sig av.
Nu när den är helt färdigrenoverad och nu när allt är tipp topp
inför försäljningen så kan man inte annat än att få lite separationsångest.
Den är såååååå fin och den har varit mitt i en tredjedel av mitt liv.
Kommer nog gråta en skvätt den dagen inte är i min ägo längre :(
Zarah 4 år
Den 15 augusti fyllde min äldsta tös 4 år.
Herregud tänker man bara!
Fyra år!
Känns som att det var nyss som att jag delade med mig om nyheten
att jag var gravid med henne.
Tiden flyger förbi och jag är glad att jag hinner med
dem och att jag spenderar så mycket tid med dem som jag gjort.
Vill inte missa en enda dyrbar sekund med mina barn!
Feminsm - en annan typ av rasism?
Feminsm - en annan typ av rasism?
Visst fan borde alla kvinnor vara feminister?
Jag är feminist. Feminist på det sättet att jag självklart önskar
lika rättigheter och lika värde för alla kvinnor.
Men på sistone, efter att ha stamplat över en och en annan feministblogg,
lyssnat på en del feminister och deras debatter, läst lite i kommentarsfälten
där många "feminister" har varit och kladdat, så börjar jag se lite skrämmande
saker och det jag ser går inte hand i hand med den feminism som jag kan relatera till.
Googlar runt på hijab-debatterna och finner att många feministers
kommentarer innefattar massor av rasistiska utspel mot islam.
Läser om nakenprotester utanför moskéer och bläddrar igenom
en rad av åsikter som tycks innehålla en nedlåtande ton snarare än
en feministisk solidarisk uppbackning av sina systrar i övriga länder.
Det sista muslimska/icke europeiska kvinnor vill höra är hur västerländska
feminister nedvärderar deras kultur, smutskastar deras män, bröder,fäder och söner,
gör narr av deras härkomst och allt dom representerar och står för.
Det är inte solidaritet. Det är förnedring!
Jag har ofta funnit mig själv i debatter mot kvinnor som anser sig vara feminister.
I debatter där jag nästan fått försvara mig mer än emot män.
Jag hinner inte ens nämna att jag tagit hela föräldrarledigheten innan jag
stämplats som förtryckt, svag, eller som ett offer som "fallit för kvinnofällan".
Det ska alltid in med övertygande argument om varför jag absolut inte
ska gå hemma mer än min man, Varför jag absolut inte ska vara den som
gillar att städa, diska och ta hand om barnen. Varför jag måste göra en karriär
för min självständighets skull.
Ändå är det jag som äger huset jag bor i, jag som kör MIN betalda bil,
jag som köpt varenda tråd som jag någonsin burit på min kropp.
Inte kvinnorna som jag debatterar med.
Men det betyder tydligen ingenting så länge som jag tar disken
oftare än min man gör.
För att inte nämna vissa hatkänslor som man fick höra om män
när man satt med vänstern på möten en gång i tiden.
Män är roten till allt ont!
Män är roten till mycket ont i världen, med all säkerhet 90% av all ondska.
Men hatet som utspelas mellan kvinna till kvinna kan ibland vara så
brutal att lösningen ut är självmord för många unga tjejer idag.
Eller djupa depressioner.
Att kallas för hora av en man är aldrig ok.
Men uppriktigt sagt så hör jag mer tjejer kalla varandra för dessa saker.
Många kvinnor kan fanimej inte ens respektera andra kvinnors egendom.
Dvs män! Har sett alltför många kvinnor agera familjeförstörare genom livet.
Så vart är vår feminism på väg?
Är det den solidariska feminismen som stödjer alla kvinnor oavsett
val av liv, val av utseende eller val av kläder, som ska regera.
Eller håller vi sakta men säkert på att byta ut den mot en annan
typ av rasism som fördömer kvinnor som inte håller sig inom passande ramar?
Välkommen hem....
Planet hann inte ens snudda marken med sina hjul....
Så fort kom den där obehagliga känslan som för varje minut spred sig
allt starkare i kroppen.
Jag var hemma!
Och hemma var jag med råge.
Hann knappt komma in i andra andningen innan jag hade fått en blodpropp.
Och här nu i slutet på första veckan hemma så har jag redan trehundra irritationskänslor
i kroppen som bara vill spricka.
Första blodproppen fick jag när jag skulle skicka inbjudningarna till min
dotters kalas och minst tre av dom bjudna inte ens hade anständigheten
nog att svara ja eller nej på inbjudan.
Andra blodproppen framkallades när jag och min vän hamnade
i en helt onödigt debatt om muslimer med en bekant mitt på ljusan dan.
Tredje blodproppen kom idag när fick reda på att min muslimska
vän Suad som är 23 år blivit utsatt för en rasistisk attack
och alla 100 människor runtomkring bara gick förbi och låtsades som att det regnade.
Fjärde blodproppen kom lite senare på dagen när en av mina vänner gjorde bort sig rejält.
Femte blodproppen kom aldrig för efter den fjärde var jag redan halvt avliden.
Fantastiskt!
Jag är hemma!
Ingen mer trevlig granne som hänger färska grönsaker på dörren och lämnar ägg från hennes
egna höns vid kolonilotten hon äger.
Ingen mera av den fantastiska och kärleksfulla bemötandet som mina
två döttrar nu fått uppleva i Italien under en månads tid.
Italienarna ÄLSKAR verkligen barn!
Herregud vilken succé mina små töser har gjort därnere.
Bort med ungdomarna som reser sig upp i bussen för
att hjälpa till med vagnen eller för att ge en sin plats.
Bort med dom kärleksfulla blickarna på ens barn.
Bort med spontana träffar och nya trevliga bekantskaper och
in med ungdomarna som man fruktar, blickarna som säger
att ens barn retar gallfebern på dem så fort dom säger pip.
Tillbaka till grannen som gnäller så fort man lämnar en kotte utanför dörren.
In med isoleringen och omöjligheten att lära känna nya individer.
Bort med spontaniteten och fram med kalendern.
Fram med rädslan som svetsat sig in så hårt att jag knappt
kan gå från min bil hem så fort det blir mörkt utan att tänka
att något hemskt ska hända.
Bort med den mentala friden och den starka känslan
som säger att man har hittat hem.
Det tog mig exakt en halv sekund att placera in mig i den
italienska miljön.
Ytterliggare en halvsekund tog för att känna sig hemma i den
stad som man en gång bott i som 18-åring och som man i trettio
år rest fram och tillbaka till.
Det har tagit mig 7 apatiska dagar att placera tillbaka mig i
det land som jag nästan är född i. Det land som jag spenderar 99% av min tid i.
Och jag känner mig fortfarande malplacerad.
Saknaden av livet som jag nyss levde är så stor att man
kan tro att jag varit borta i ett annat land i flera år.
Ja det är kris i Italien, Ja det är det mest oorganiserade land som man
kan sätta sin fot i, ja politikerna borde hängas offentligt.
Men Italien är fortfarande ett varmt land.
På alla sätt och vis.
Och när man frusit så länge så var det mer än välkommet att
få komma in i lite värme.....
ITALIEN 2013
Här kommer lite bilder från vår Italien-resa!
Ställen vi besökte
Barnens aktiviteter
Gatukarneval
Bilder på min lilla hemstad
Marknader
Food
Utsiktsbilder
Bye bye Italia.....
