Soulfood

Världen har ständigt cirkulerat runt misär.
Men genom tiderna har det även funnits hopp och tro.
Och fantastiska människor som förändrat historian och framtiden....

Man får så jäkla tråkiga reaktioner när man säger att man
är gift med en man från mellanöstern.
Spontant så tror ju folk direkt att man är förtryckt och
lever ett liv i total misär.
Att vi på det även lever ganska konservativ
underlättar ju inte saken.
Då sprakar ju fördomarna hej vilt!

Jag skulle inte säga att alla kulturer matchar.
Många har försökt sig på Romeo och Julia historier
men faktum är att inte många lyckas.
Det är inte lätt att bygga broar mellan två helt olika
folkgrupper och med helt olika tänk.
Ibland måste man inse att det finns begränsningar
eller så måste man vara villig att rubba sin tankegång.

Can och jag är väldigt olika men på många sätt ändå lika.
Våra problem har egentligen inte handlat om
kulturkrockar utan mer om att vi är två väldigt starka
individer som är vana att kontrollera, hantera och regera.
Vårat förflutna gör oss till starka krigare och
ibland glömmer vi att ska stå på samma sida
när vi krigar och inte vara fiender.

Det största problemet som vi har utåt är att jag tror
att folk, både vänner, familj och mindre bekanta, tror att
jag är mycket mer svensk än vad jag är pga att jag är adopterad.
Medan vi faktiskt oftast trivs ganska bra med upplägget
mellan oss så tar vår omgivning det som att jag alltid
svansar efter Cans vilja och att jag försöker uppnå någon
perfekt hemmafru-bild för att tillfredställa honom.
Det är synd att dom underskattar min vilja och styrka. 

Ja, Can har växt upp väldigt annorlunda från vad som anses
vara svenskt, feministiskt och modernt.
Jag skulle inte rekomendera honom och Gudrun Schyman som ett par.
Han har sina idéer som inte alltid går hand i hand med mina.
Hans mamma har stor del i hans värderingar och ibland kan
det reta gallfebern på mig att han tänker och tycker som han gör.
Men människor ändras och förändras för den dom älskar.
Jag tror inte ens hans familj skulle känna igen den Can
är idag från den han var för bara 5 år sedan.
Faktum är att hans syster höll ett rörande tal om hur hon
uppskattar att se dom fina sidorna som han har tagit
fram sedan han blev tillsammans med mig och fick barn.

Och det är något jag också ofta glömmer i vardagsstressen.
Något alla glömmer när man fått barn och försöker hitta
tillbaka till den unika relation man hade när man var två.
Jag glömmer att uppskatta att han är en äkta familjefar.
En man av den gamla hederliga sorten som inte lägger bena
på ryggen och springer vid minsta tecken på problem.
Som inte är ute och kolla på varenda jävla match på
tv med sina kompisar utan faktiskt kommer hem och
spenderar mestadels av sin lediga tid med sin fru och sitt barn.
Jag glömmer också att han lägger sitt eget företag åt sidan
många gånger för att ta hand om Zarah när jag
måste springa och arbeta dom mest idiotiska tiderna på ica.
Trots att det jag tjänar är en piss i havet jämfört med hans lön.
Att han faktiskt tar hand om henne betydligt mera många gånger.
Att han alltid följer med på läkarbesök, mina som Zarahs och
inte tar för givet att jag alltid ska göra allt själv.
Inte heller får jag glömma att han gått emot hela sin
släkt när han valde att gifta sig med en svart kvinna istället
för någon syriansk brud som släkten rekomenderat.
Att han valde att flytta en bra bit från sin mamma som
han egentligen lovat sig själv att bo nära för
att återgälda allt hon gjort för dem som ensamstående mamma.
Skönt är det också att han inte tillhör dom där vidriga
männen som klankar ner på sina fruar när dom fått barn.
Som går och raggar på andra för att dom finner sina
fruar oattraktiva när dom helt plötsligt går i mjukisar hemma.

Så man kan undra när frånskilda kvinnor med män som
satt på deras vänninor, med frånvarande pappor som
skiter i sina barn, eller med alkholiserade partners som
föredrar utelivet med grabbarna istället för mys framför soffan,
har mage nog att komma fram och döma ut min
relation bara för att den råkar vara med en man från Turkiet....

Kent Ekeroth och Björn Söder dansade loss på minnesdagen för förintelsen i fredags.

WIEN. På den internationella förintelsedagen passade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder och SD-toppen Kent Ekeroth att gå på WKR-balen i Wien. Men balen, som är en tradition sedan 1952, har i år plockats från Unesco:s kulturarvlista på grund kopplingar till nynazismen. Men det bekommer inte SD:s Björn Söder.

– Jag tycker det är en löjeväckande koppling, säger han till Aftonbladet.

Utanför det stora konserthuset i Wien protesterade tusentals människor mot balen. Förutom Söder och Ekeroth festade Jean-Marie Le Pen, ledare för franska Front National, tillsammans med andra politiker från Europas extrema höger.

– Såvitt jag förstår hålls balen den sista fredagen i januari varje år och det har ingen som helst koppling till Internationella förintelsedagen, säger partisekreteraren Björn Söder till Aftonbladet och fortsätter:

– Det är en fruktansvärd jämförelse och ett sätt att försöka ta billiga politiska poäng, säger han.

Enligt Söder är kopplingen löjlig och han menar i stället att det är en bal med god mat och dricka som samlar politiker, näringsliv och föreningsliv.

För några månader sedan så hamnade jag av en slump på
en blogg där en journalist hade skrivit om en demonstration som
SD:s ungdomsförbund hade försökt att ha i Malmö.
Hon tog antirasisterna som det största problemet för att hon menade
på att SD bara hade försökt att ha en lugn och sansat möte
medan antirasisterna stod och skrek som barbarer och utjorde ett hot.
Titeln på hennes artikel led så här:

Gud bevare oss för antirasister

Vad jag inte klarar av att förstå är att man fortfarande inte
ser att SD står för rasism och främlingsfientlighet.
Att faktumet att dom har kostym istället för bombajacka
och nazistmärken helt plötsligt gör dom hederliga.

Bara för att man demonstrerar under lugna omständigheter så
tar det inte bort faktumet om varför man demonstrerar.
Kanske halva SD består av naiva ungdomar som söker
gemenskap och ett sätt för att få utlopp för deras missnöje,
eller pensionärer som på riktigt tror att det är pga invandringen
som dom har det så dåligt ställt, eller kanske finns det några
stackare som tror på Jimmie Åkesson konstanta utspel mot
muslimer och hans påstående om ett tredje världskrig mot islam
och att muslimerna kommer utrota svenskarna pga deras barnafödande.
Vad SD än består av så är deras budskap farligt och hur man än
förskönar det så går dom hand i hand med nazismens tankegång.

I Sverige har vi börjat gömma rasismen bakom demokrati.
Man påstår att hets mot folkgrupper går hand i hand med yttrandefrihet.
Vi tror navit att den grova rasismen som växte med slavhandeln,
utrotningen av judar, dödandet av indianer etc har försvunnit för
att vi inte längre bränner folk på kors.

Men rasismen finns där klart och tydligt.
Den finns i det konstanta överlägsna tänkandet att
vita européer skulle vara den bättre rasen och
att afrikaner fortfarande är djur som ska hanteras som boskap.
Den ligger i det ständiga hycklandet att man inte vill ha krig
i icke-europeiska länder men att man gärna håvar
in pengar på bidrag av vapen till krigen.

Det finns ljus i tunneln.
Många människor offrar sin tid, sina pengar och
sitt liv på att hjälpa folk i utsatta länder.
Det finns änglar utsända från många olika områden.
Saker är lite bättre än förr.

Men rasismen finns kvar med glorian runt ordet
och med massor av bullshit som ska rättigfärdiga den.

Och när naiva journalister gömmer rasismen bakom yttrandefrihet
så blir man inget annant än mörkrädd.

Fördomarna mot somalier är många och starka.
Vissa kan ha en grund men många anklagelser är även grundlösa.

Somalier kommer från en av dom mest krigshärjade länderna i Afrika.
Svälten är extrem och misären står på högsta topp.
Kvinnor är speciellt utsatta för våld men även barn som
lämnas föräldralösa, sjuka och hjälplösa.

Under mina 28 år i Sverige så har jag träffat en hel del
somalier i mina äldre dagar.
Under en period så festade jag ganska mycket med
4 st somaliska tjejer från Rinkeby.

Nu har jag inga somaliska vänner men träffar oftast på många
när jag befinner mig i Kista för att shoppa eller äta.
Jag tycker dom är beundransvärda.
Raka motsatsen till resten av samhället.
Barnen är alltid otroligt vänliga och ler alltid.
När jag befinner mig i lekhörnan med Zarah så tar dom
äldre hand om henne, kramar henne och kommer fram och
pratar utan rädsla och blyghet.

För några månader sedan var vi i lekhörnan med några
äldre barn från Somalia och en elva-årig tjej fbörjade
umgås med oss och ville passa Zarah.
Från ingenstans så fick vi ta del av hennes otroligt fina
människosyn där hon mer eller mindre predikade
om människors olika värden och att alla var lika inför Gud.
11 år!!! Helt fantastiskt.

Precis som den bilden jag hade av dom.
Familjära och hjälpsamma.

För inte så länge sedan kunde man även läsa en artikel
om hur skötsamma och arbetssamma somalier var i Canada.
Ingen av invånarna hade något ont att säga om dom och
dom gjorde ett starkt positivt intryck i samhället.

Då måste man ifrågasätta varför skillnaden är så stor
här i Sverige där man kastar ner dom lägst ner på kedjan.
Genom att slumpmässigt hamna på en blogg där en journalist
debatterade öppet om att antirasister var värre än rasister så
fick jag även läsa hennes uttalande om somalier.

Där skriver hon om att somalier inte har någon framgång
i Sverige pga att dom tuggar för mycket CAT och deras hjärnor
inte orkar med och dom blir viljelösa till engagemang.

En ganska tragisk anklagelse och ett vidrigt sätt att
sätta alla somalier under ett bord.
Alla svenskar är väl inte som Hagamannen eller lasermannen?

Om man inte accepterar människor från början och har en
negativ inställning till folkgrupper innan dom ens hunnit
sätta sin fot i landet så kan man ju bara gissa hur deras
vistelse här blir.
Varför ska man försöka om samhället ändå ser en som en underklass
som är bortom all räddning.
Herregud t om jag skulle bli apatisk och vägra falla ut ur mina seder
och vanor. Jag skulle nog bli ännu mer extrem i min etnicitet.

Vad har somalier egentligen för förebild eller för hopp i Sverige när
alla headliners vi läser är kritik mot dem eller artiklar
som handlar om somalier som sökt 200 jobb utan att ens
fått svar eller respons.

Jag som faktiskt tagit mig tid att lära känna somalier
och inte bildar min uppfattning genom media och rasistiska bloggar
anser inte att dom på något sätt skulle vara sämre människor.

Dom försöker väl bara leva upp till dom otroligt vidriga
vaneföreställningarn vi har om dom.
Och alla rasister och rasistiska bloggar hurrar när dom gör det.

 Här kommer artikeln som jag debatterade om nyss!

I slutet av november möttes personalen på Folkets hus i Ljungaverk av texten: "Negerjävel jag är inte rasist för fan!!" Var klottrarna medvetna om att de just hade fångat en viktig del av den svenska samhällsdebatten? Vi hatar nämligen rasism, men är beredda att dö för rätten att använda rasistiska skällsord - utan att bli kallade rasister. Den som ser tillbaka på 2011 ska mötas av just denna besatthet av att pissa på folk och samtidigt kräva att få ha hedern i behåll.
I februari var det dags för melodifestival i Luleå, med Swingfly som en av de tävlande. Medierna kunde snart berätta att Ulf Mohlin Fagerström, hög sportchef i Skåne, tyckte att det var "dags att emigrera. En svullen neger som inte pratar svenska. Ett "skämt", blev förklaringen: "Att jag skulle vara rasist är helt sjukt."
I mars satt Alexander Bard i SVT och deklarerade att det minsann inte är rasistiskt att kalla andra för "neger". Han kallar ju sig själv för bög, eller hur?

I april var det dags för fest med "djungeltema" på Hallands nation i Lund. Och vad passar bättre bland lejon och zebror än tre svartsminkade "slavar" som säljs på auktion? När Jallow Momodou polisanmälde händelsen tapetserades hans arbetsplats med bilder med texten "Vår negerslav är bortsprungen". Auktionen var ett "skämt", menade Hallands nation. Rektor Per Eriksson tog avstånd men trodde inte att någon hade haft "rasistiska avsikter".
I maj fick nyanlända elever på Väggaskolan i Karlshamn i läxa att böja ordet "neger".

I september skrev Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad om den rasism han som svensk med asiatiskt ursprung utsätts för dagligen. Debatten kom dock att fokusera på hur töntigt det var att godisjätten Fazer valde att ta bort den stereotypa "kinesen" från sina chokladpuffa r; man ska kämpa mot "riktig" rasism, var argumentet. Och på tal om riktig rasism så sade kommunpolitikern Annika Rydh (SD) i november att "det finns ju den röda rasen, den gula rasen och jag är ju av ett vitt ursprung. En neger är en neger, inget nedsättande". Partisekreteraren Martin Kinnunen fyllde i: "traditionellt i Sverige så är neger en färg."
Bards tråd från i våras plockades upp nära nyåret, då han utbrast "Neger neger neger!" i en nätdebatt med skådespelaren Richard Sseruwagi. Bard förklarade: "så länge Afrikas största land heter Nigeria (vilket betyder 'negrernas land' på latin) så är det fullt rimligt att kalla människor med afrikansk härkomst för negrer."

Så håller det på, med det ena kvasietymologiska resonemanget efter det andra. Men det går inte att komma ifrån att n-ordet är intimt kopplat till den slavhandel som även Sverige deltog i, där ordet ingick i en propaganda om afrikaner som "undermänniskor" i syfte att legitimera sekler av övergrepp. Varifrån kommer då dagens rasande behov av att göra andra människor illa genom rasistiska stereotyper? Ett möjligt svar finns i Maja Hagermans bok "Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder" (Prisma, 2006). Här påvisas hur myten om de "oblandade" svenskarna har levt vidare in i våra dagar, och på vägen gjorde Sverige till en stormakt inom rasbiologin. Som en konsekvens skulle man kunna säga att svenskhetens gränser fortsätter att gå vid kroppens hud och hår, där den som inte anses passera pekas ut och görs till något främmande.

Lägg till den doktrin om antirasism som varit statens officiella hållning i mer än 40 år och vi har en del av förklaringen till varför det är så populärt att uppträda rasistiskt samtidigt som man ivrigt förnekar att det är det man gör. Det är logiskt att den nedlagda Facebookgruppen "Det heter negerboll" (med tiotusentals medlemmar) har följts av sidan "Vi som inte tycker att negerbollar är rasistiskt!!!", som gillas av drygt 20 000 personer. Det ingår inte i självbilden att vara rasist, så då är det ingen som är det. Oavsett handlingar.
Men vad sägs om att göra 2012 till året då vi börjar kalla saker för deras rätta namn? Att folk skulle sluta ha slavauktioner på sina fester är kanske att hoppas på för mycket.

KRISTINA LINDQUIST
frilansande kulturskribent och en av tidningen Ottars redaktörer

Kopierade texten från: http://www.expressen.se/1.2671845

Idag läste jag en sådan bra artikel att jag blev helt betagen.
En svensk kvinlig journalist satte ord på mina, och säkert många andras
känslor över faktum att man inte vill bli kallad för rasist men ändå
ger sig rätten att ha sådana åsikter.

"Folk vill pissa på folk men samtidigt ha hedern i behåll"

Ett citat från artikeln som dels omnämner Alexander Bards korkade
åsikt att man visst kan kalla en svart för neger för han kan
ju kalla sig själv för bög. Say what!!!
Undrar hur många homosexuella män som för övrigt uppskattar just
ordet bög eller bögjävel som oftast circulerar.

Det där har jag observerat så otroligt många gånger.
Folk som hestsar runt på nätet och vräker ur sig skit men med ursäkten
att man måste få säga vad man tycker.
Självklart får man göra det. Vi lever i demokrati!
Men kanske ska vi passa på och vara ärliga med att stå för att man är rasist.

Journalisten som debatterar om just rasism nämner även den nu
borttagna face-book gruppen med headlinern:
Det heter negerboll.
Om man inte har rasistiska känslor, varför man ens ett
behov av att skapa en patetisk grupp, eller vara med i en.
20.000 medlemmar fanns i den icke rasistiska klubben som
dör för att få säga negerboll.
Samma grupp är säkert också snabbast att kalla invandrare
för svenskfientliga om dom uttrycker sin avsky över svenska vädret.

Det är fult att vara rasist.
Det är ganska vidrigt och inte speciellt intelligent.
Ingen vill egentligen bli ihopkopplad med ordet rasist.
Inte ens Sverigedemokraterna som vid sina demonstrationer
talar emot blandförhållanden för att det förstör den etniska svenska kulturen.
Eller när dom så fint talar om alla invandrarmän som "importerade" våldtäktsmän.
Inte ens då ska man behöva kallas rasist för då blir man upprörd och
lurar i folket att media, politiker och journalister konspirarer emot en
för att man ska tappa röster.
Tydligen konspirerar man emot sitt eget land eftersom dom flesta som är insatta i Sverige
och allt som har med Sverige att göra, tydligen väljer att vara landsförrädare.
Men lilla Kalle från en sketen trångsynt by som hejar på SD vet tydligen absolut vad
som är bäst för Sverige och Sveriges framtid.

Ja herregud.
När fan är man rasist om inte när man är Sverigedemokrat
eller extrem höger folkpartist.
Var man bara rasist när man var med och separerade vita och svarta
i Afrika eller när man hängde dom i trän eller lät dom brinna.
Rasist är man när man uttrycker sig nedvärderande om en annan
etnicitet just pga etniciteten, rasist är man när man anser att
ens ras är överlägsen alla andra raser.
Rasist är man när man heter Alexander Bard likaväl som Jimmie Åkesson.
Rasist är man om man har så stort behov av att säga neger att man
öppnar en jävla face-book sida. I England som verkar ha några iq:n
högre så är ordet neger t om förbjudet.

Rasist är man om man antyder att neger är en färg.
Om jag säger grisrosa så vet nog alla i Sverige vilka
jag syftar på men inte fan blir man så smickrad om man
kopplas ihop med det uttrycket!!??

När julafton kom detta år så kom även en annan jul upp i mina tankar.
En jul för många många år sedan som jag spenderade hos mina
föräldrar med min bror.
Jag hade precis flyttat hemifrån ett par år tidigare och brytit upp
från mitt liv och lämnat mycket bagage bakom mig.

På vägen hem från julfirandet hos mina föräldrar så fick
jag plötsligt mitt livs största ångestattack.
Så stark i kraften var den att den nästan gjorde så att jag
körde av vägen i 120 km/h.
Jag lyckades ta mig hem och upp i lägeheten där jag blev liggandes
på golvet i många timmar innan jag lyckades ta mig upp.

Efter det började två års lång kamp mot något som jag aldrig skulle
drabba mig eller mitt sinne.

Helt plötsligt befann jag mig i krig med mig själv.
Kämpandes mot mitt förflutna.
Ett liv som jag så ivrigt försökt att gräva undan.
Flera år av förtryck.
Ett fångenskap i rasismens famn.
Ett offer och ett bevis på människans ondska.
Hur den kan så, gro och förtära.

Människor kan vara bestialiska.
Rasismen kan vara lika grym nu som den var under
Mandelas tid i Sydafrika.
Den är lika giftig nu som den var för 100 år sedan.
Och den kan sprida sig i ett litet barn tills den känns som cancer.

Människor vet inte hur onda dom är.
För ondheten kan komma i många många skepnader och
slå till mot barn som vuxna, kvinnor som män.

Vad som separerar oss i livet efter döden är det vi
gör här och nu idag i livet.

Julen 2011 lyste mycket klarare än vad den gjorde då.
Istället för att ligga i koma på golvet i min lägenhet
helt ensam så satt jag i min svärmors vardagsrum med
den mest underbara lilla dottern och den mest älskvärda mannen.
Runt om oss hade vi våra kärleksfulla familjemedlemmar.
Och på mobilen tickade fler meddelanden fram från vänner,
riktigta vänner. Vänner som vill en väl och som håller av en precis som man är.
Oavsett färg, kultur eller rötter.

Det tog mig en lång tid att komma hit.
Många års kämpande och med all säkerhet fler år framöver
då rasismen och hatet inte dör här och nu.
Men jag fick vad jag förtjänade.
Gud ville mig väl för han vet att jag är en av hans få
utsända här på jorden.
Jag lever för att ge, inte för att ta.
Jag finns för att hjälpa och inte för att stjälpa.
Och alla dessa människor som påverkar andra människor negativt
eller på något sätt har ett dåligt inflytande på världen och livet
kan vi bara hoppas att dom någon dag även dom får precis vad dom förtjänar.

Denna julen kunde i alla fall inte visa mig på ett bättre sätt
att karma kommer till dom som förtjänar det.

För denna jul och med all säkerhet många juldagar framöver
kommer vara helt fantastiska och fyllda med otroligt mycket kärlek.
Från mig, och till mig

Merry christmas to me!

Igår tittade jag på en dokumentär som handlade om Sveriges
första självmordsbombare Taimour.

Den första tanken man fick när detta hände var ju att någon jävla
idiot hade sett till att invandrare hamnade i blåsväder igen.

Men igår fick man för första gången en riktig bild av denna man.
En historia och förklaring bakom händelsen och varför han gjorde som
han gjorde tillslut.

Taimour växte upp i Tranås. Staden dit han kom som flykting
efter att ha flytt sitt land med sin familj.
Taimour beskrivs av sin lärare som en riktigt flitig student
som inte hade problem med att komma in i samhället,
som snittade med höga betyg, var intelligent, lugn och en
väldigt väldigt bra vän till alla.

Men Tranås präglades av en grov rasism.
Naziströrelser trakasserade ständigt invandrare och flyktingar.
Anlade mordbränder och bedrev en stark hets mot olika folkgrupper.

Detta fick Taimour att vända om.
Dra sig till kriminella invandrargäng och börja slåss för sin
religion och sina rättigheter.

Hans svenska vän berättade att droppen var när han hade
bestämt sig för att försöka återfinna sig på rätta banan
men åter igen vart attackerad av nazister som gav sin slutgiltiga dom.

Taimour skulle aldrig få känna sig som en svensk
Han skulle aldrig få tillhöra Sverige.

Efter det började hans extremistiska sida växa och han drevs
av den invandrarfientlighet som han hade drabbats av oupprepade gånger.
Hat ledde till hat och Taimour avslutade sitt liv med att få titeln
som Sveriges första självmordsbombare.

Historien om Taimours liv berörde mig något fruktansvärt.
Från ingenstans så fann jag mig själv att sitta och relatera till hans problem.
Helt plötsligt visar det sig att min uppväxt och en självmordbombares
uppväxt har sett exakt likadana ut.

Väsby var också ett nazistområde en gång i tiden.
Hela Sverige sköljdes av en våg av stållhätta och bombajackor
den tiden då jag själv växte upp.
Många svenskar, nazister som vanliga svensson visade oss
klart och tydligt att vi aldrig aldrig någonsin kunde bli svenskar.
Än idag markerar man med tydliga gränser att vi kommer inte längre än hit.
Taimour utsattes för exakt samma hat som vi i Väsby utsattes för.
Nedbrända företag ägda av invandrare, mobbning av invandrare
i skolorna, misshandel av invandrare, trakasserier vid
Väsby flyktingsförläggning.

Jag kände så väl igen mitt Väsby i Taimours Tranås.
Jag kände så väl igen mig i Taimour.
Och jag behöver inte ens vara muslim för att göra det.
Det räcker gott och väl med att inte vara svensk.....





Våld föder våld.
Och hat föder hat.

Har världen blivit spritt språngande galen?
Är det dags att att sätta alla skribenter på psyket.

Igår läste jag något i tidningen som gjorde mig spyfärdig.
En bild på tiden då svarta lynchades sattes upp brevid bilder
på Khaddafi när han låg bland folkmassan helt blodig.

Tydligen är det samma sak att döda en man som
satt ett helt folk under förtryck och mördat flera
hundra människor, som att döda svarta slavar som
inte gjort något annat ont än att bli utsatta för en
brutal och omänsklig rasism.

Denna jämförelse gjorde utbildade journalister
i kvällstidningen igår.

Vi ville inte ställa oss bakom libyens folk när dom
bestämde sig för att ta sig an Khaddaffi och
befria sig själva från förtryck och dikatur.
Vi ville inte ingripa trots att flera människor fick sätta
livet till när dom kämpade för samma rättigheter som
vi tar för givet i våra kära i-länder.

Däremot ingriper vi nu när Khaddafi störtats
och folket äntligen fått sin hämnd.
Vi hänvisar till demokrati och mänskliga rättigheter.
Det är ju ganska skrattretande för just dom två
orden ansåg vi inte var starka nog när vi
"avvaktade" med att ta oss in i Libyen.

Vi ville att folket skulle kämpa själva.
Vi tyckte att dom behövde göra detta på egen hand.
Låt dom då göra det hela vägen ut.

Vi kan inte förstå att människor som fått sina
söner, döttrar. mödrar och fäder dödade under
Khaddafis regim kan känna en sån vrede inför denna man.
Vi kan inte tycka att denna man kanske fick just
vad han förtjänade. Öga för Öga.

Skulle någon döda min dotter så kan jag
lova att jag inte skulle släppa iväg
den personen till ett svensk drömparadis, dvs
fängelsena vi har i Sverige.
Inte heller skulle jag låta systemet släppa
denna människa fri efter ett år för gott uppförande.

Vad som skulle ske skulle ske mellan mig och Gud.
Precis som det som skedde mellan folket och Khaddaffi.
Sen är det upp till Gud att avgöra våra
gärningar skulle ses som synder som kan förlåtas.

Våra synder ska dock inte granskas av en massa hycklande
människor som hellre ställer sig bakom dikatur än
männskliga rättigheter.

Hamnade på en blogg som skrev om en
demonstration som skett av unga SD-medlemmar.
Fann då denna klyftiga kommentar.
Och på det så fann jag ytterliggare 150 halvrasistiska
kommentarer.
Jag trodde inte att Sverige var ett SÅ rasistiskt land men
internetvärlden har visat mig vart vi egentligen står i samhället.
Svensken verkar vilja ta del av det där öpnna samhället
som Sverige påstår sig vara, för på så vis kan man klumpa
in sig i gruppen "människor med tollerans"
Men bakom kullisserna finner man kommentarer där
svenskar tycker att judarna borde fortsättas att utrotas,
där en bra muslim är en död muslim och där icke-européer
är djur som borde avlivas.
Här har vi ett underbart exempel:


Anna, du verkar faktiskt inte ha alla hästar hemma. Gruppvåldtäkter är ett klart tecken på att de inte respekterar oss. Om det nu skulle mot förmodan ligga till som du skriver, varför visar de ingen tacksamhet?

Alla vet att de gruppvåldtar, våldtar, rånar, mördar, bidragsfuskar och massor har inte ens råg i ryggen att använda sitt eget namn, många har fler än en identitet för att få mer bidrag. I din lilla värld är negern säkert lika smart som Einstein, men den povra historia Afrika haft och de IQ tester som görs talar sitt tydliga språk, många för att inte säga de flesta har lägre IQ än vad vår gräns går för förståndshandikapp. Hur kan man tro att förståndshandikappade är vår framtid? Är det verkligen så illa? Att de verkligen är förståndshandikappade kan man även se i Sverige då de lever som djur, med den stora skillnaden att djuren i naturen klarar sig på egen hand, utan allmänhetens allmosor.

Utvisa de som inte bidrar till samhällsnyttan, lite tacksamhet måste de visa för uppehållstillståndet. Ge aldrig ut medborgarskap. Vid minsta brott bye bye.

Satsa nu de enorma summorna på att bygga bort bostadsbristen vi haft så länge jag minns, varje år har man talar sig varm för att fixa detta men då invandrarna blivit fler än nybyggnationen har svenska unga hyggliga människor får ge upp sin dröm om eget bo då en manipulerande vilde där chanserna är minimala att han/hon skall bidra.

Visst gillar jag pizza, men en pizza på 40 orter räcker gott och det blir väl 120 invandrare totalt. Resten kan åka hem till sydliga breddgrader.


VÄLKOMMEN TILL DET ÖPPNA SVERIGE 2011

97% av svenska befolkningen ansåg inte att detta
var rasistiskt.
Man kan väl undra hur många av dom 97% som från
asiatiska länder där man kan anse detta stötande.
Från början så tyckte jag också att det kanske var lite
överdrivet men sen så tänker man på hur förbannat illa det
låter när någon säger "negerboll" och hur många ignoranta
små smygrasister som gladeligen använt det ordet när dom ville göra
narr av en när man jobbade i cafét.

Det är en sak när den betydligt äldre generationen säger det
för deras generation växte upp med det ordet men
Men när människor i min ålder säger det för att jävlas eller
för skojs skull så får det plötsligt rasistiska undertoner.

Och när jag minns tillbaka på hur många som gjorde narr
av min syd-koreanska fd pojkvän så kan jag helt och
hållet förstå att skämten om "gulingar" och "chipchoppare"
börjar bli utjatade och faktiskt obehagliga.

I vårt öppna Sverige där vi vill ta del av mångkulturen så
glömmer vi att vi också måste värna om den och försvara den.
Inte rösta för att falla över den hårfina linjen som går
mellan rasism och skämt.

Min allra första erfarenhet av människor från mellanöstern
var när jag träffade ett gäng fantastiska tjejer som
jag träffade när jag började spela basket när jag var 13.
Aldrig någonsin hade jag träffat på så öppna, vänliga
och omtänksamma individer.

Vi blev snabbt vänner och jag fick ta del av deras
familjer, deras kultur och lära mig ett helt annat sätt att leva.

Dom hade en sådan otrolig respekt för människor.
Jag minns när min mamma kom hem från jobbet och
alla fyra tjejerna sprang ut till bilen för att hjälpa
henne in med alla hennes varor.
Eller att dom alltid tackade vänligt när dom fick
äta hos oss och och hjälpte till med disk och städning efteråt.

Tjejerna hade självklart andra familjeförhållanden än
vad mina svenska vänner hade. På gott och ont.
Dom fick aldrig sova över hos mig utan att deras
föräldrar hade träffat mina föräldrar.
Dom smög runt och täckte för varandra när dom hade
pojkvänner och reglerna kunde ibland vara stränga.
Men deras föräldrar var nog mer oroliga än fanatiska
övervakare. För dom hade frihet i samband med ansvar.
Så fort dom kom upp i äldre åldrar så hade dom ett privatliv
precis som vilken tjej som helst.

Mina andra erfarenheter har varit blandade.
Men aldrig mer negativa än positiva.
Om man ska gå efter medias och Sverigedemokraternas
bild av mellanöstern så innehåller bara mellanöstern massa
krig, förtryck, misshandlade kvinnor, extremister och människor
som lever för att skapa ett krig mot västvärlden.

Min bästa erfarenhet var när jag träffade min man.
Min syrianska man från mellanöstern.
Två helt olika kulturer under ett tak har absolut stött
på sina svårigheter men vilket relation har inte det.
Hittar man en bro mellan varandra så är det ju en
fantastisk kulturblandning egentligen.

Hade jag inte "inflitrerat mig" i mellanösterns värld
och lärt känna människorna på ett mer personligt plan
så hade jag kanske också gått runt med alla fördomar.
Tyckt att dom bara skapar problem.
Haft svårt för dom grovt överspacklade tjejerna
som står i skönhetssalongerna som ibland
bemöter en med alltför mycket attityd.
Undrat om det är något fel på grabbarna som alltid
går omkring högljudda och ser ut som om dom vill mucka gräl.

Men bakom allt det där.
Bakom fasaden som jag även kan se att min man
sätter upp för att skydda sig själv.
Bakom alla fördomar och all kaxig attityd så döljer
sig en omtänksam kultur, en driftig kultur,
en del krigshärjade människor som bara försöker
få sin vardag att gå runt.

Men vem stannar tillräckligt länge för att lära känna
människor för vilka dom verkligen är.

När fördomarnas och rasismens väg är en
sådan fruktansvärt bekväm genväg.....

Det finns inga som blir så nedvärderade eller
som nedvärderar sig själva så mycket som det svarta folket.
Det är inte alltid lätt att vara invandrare i ett nytt land
men att vara svart, muslim och kvinna i dagens samhälle
måste nog vara det tuffaste.

Vi lever fortfarande kvar i en vision av slavtiden.
Svarta får ta emot lika mycket rasism från europeér
som övriga världen med en annan färg.
Det är som vi har fastnat i kategorin "slav" och att vi
finenr det svårt att bryta oss ur den imagén.
Jag må nu vara asiat men eftersom jag tillhör dom
mest mörkhyade asiaterna så faller jag snabbt in i gruppen
"afrikaner" och därifrån har jag börjat beskydda just afrikaner
som om jag vore en av dom.

Afrika är förslavat under fattigdom, svält, och förtryck
från dels deras egna ledare som styr sina länder med
diktatur men dels från omvärlden som blundat mycket
för vad som händer just i Afrika pga att Afrika aldrig
varit ett land där man kan få ut någon ekonomisk vinning.
En gång i tiden plundrades Afrika på all dess tillgångar
och försatte människor under slaveri under många år.
Sen dess har Afrika varit kontinenten som Gud glömde.
Läkare utan gränser gör ett fantastiskt jobb därnere
och individuella människors hjälp har räddad många
människor från döden.
Men dom stora ledarna i omvärlden tänker på människan
som en produkt.
Är människan en vinstprodukt är den värd att räddas
men är människan enbart en ekonomisk förlust så
har världens ledare helt plötsligt inte en enda
möjlighet att hjälpa till.

Det gick snabbare att ta sig in i Irak efter 11/9
än vad det gjort att ta sig in i Afrika under ett millenium.
USA offrade gladligen sina egna för att få makten i Irak.
Afrikas framtid har istället hängt på den privata människans godhet
och empati.

Man kan bara önska att den svarta mannen och kvinnan
i framtiden ska kliva ut ur sitt skal och kräva samma
rättigheter och behandling som övriga världen.
Vi kommer alltid att bemöta konsekvenser,
oavsett om det kommer i form av en avskedning, en
konflikt eller andra obekvämligheter.
Men genom att börja att ta itu med vardagsrasism
och diskriminering så tar vi ett stort steg framåt.